Konstnärerna Tracey Emin, Pål Hollender och Gil & Moti använder alla jagets innersta vrår som stoff i den egna konsten. Filmer med intima möten, ocensurerade brev, den egna bröllopssängen – inget synes vara för privat för att behöva undanhållas allmänheten.
Denna samtidskonstens förbluffande oblyghet har sin motsvarighet i facebook, i tv´s realitysåpor, i serier och självbiografiska romaner.
     Men har vi som nyfiket tittar på verkligen kommit någon under skinnet bara för att hämningarna fått stryka på foten – eller tar vi bara del av ett högst prosaiskt linslusande, något kallt beräknat, tillrättalagt, regisserat, något konstruerat för stunden?

Miriam Bäckström rör sig världsvant i detta de oklara identiteternas dimhöljda landskap. I gränslandet mellan verklighet och fiktion där ett aldrig avstannande skådespeleri utgör ett fullt möjligt jag bland andra jag.
     Konstnärens intervjufilm ”Rebecka” blottlägger ett rollspel mellan två personer; intervjuaren och den intervjuade – snarare än att teckna ett kvinnoporträtt. Intervjuarens ”Vill du bryta nu?” följs av ett ”Gråt nu!” utan att gränsen mellan skådespeleri och paus, mellan manusbundet och fritt samspråk, någonsin klarnar.
      Samma motsägelsefulla känsla av spelad reality återkommer i konstnärens video ”Who Am I?” där en samling män och kvinnor, iklädda var sin badrock, nonsenssamspråkar oavbrutet med varandra a la ”You are always saying the same thing” eller ”I don´t have time to buy everything I need” – hela tiden kikandes i var sitt manus.