Nej, det är inte så att vi bara kan tillåta oss en konstriktning åt gången. Den typen av monoteism kan möjligen prästerskapet på våra kulturredaktioner förfäkta, men det är historielöst och inskränkt. Fixeringen vid det absolut samtida skymmer den kritiska blicken; ett famlande i blindo, en vindflöjeltillvaro, blir resultatet. Självklart skall man kunna intressera sig för (och älska) Monteverdi, Coltrane och Radiohead, liksom Giotto, Duchamp och Cindy Sherman. Allt annat är estetisk diktatur.
     Som motgift mot den ensidiga neofilin kan man välja att både besöka installationen på ANNAELLEGALLERY (av New York-konstnärerna B. Wurtz och Josh Tonsfeldt) och Olle Baumans utställning på Konstnärshusets Grafikgalleri. Det ger en nyttig insikt om den rika mångfaldens betydelse för konstens dynamik.

En som kan sägas ha både undervisat i och själv praktiserat ett slags estetisk pluralism, är just Olle Bauman. I sina böcker har han ständigt återknutit till konstens cyklicitet och dess outtömliga källa av samlad kunskap. Boken som Carlsson Bokförlag ger ut i samband med utställningen på Konstnärshuset är också både bildrik och generös, med ett stort urval av konstnärens målningar och tuschlaveringar från de senaste åren. Niclas Östlind får här vara katalysatorn som kastar ut inledande frågor och påståenden kring ett urval av konstbilder. Bauman svarar, ibland pedagogiskt och didaktiskt som den lärare han var, ibland kryptiskt och undvikande som den konstnär han är. Förklaringarna ger ledtrådar men är lämpligt nog sällan helt uttömmande.

Olle Bauman är som konstnär snarast att jämföra med en jazzmusiker som jammar, spelar solon och kompar. I bakgrunden skymtar kapellmästaren Lennart Rodhe. Om man kan överse med dennes stränga blick är det lätt att ta till sig de rytmiska figurerna. För det är just det det handlar om här: rytm, musikalitet, omtag och variationer.

Stockholm 2012-10-23 © Leif Mattsson