Nyfikenheten finns där inför varje ny presentation av Ernst Billgren – en gäckande konstnär och entreprenör, en av dem som gått i bräschen för konverterandet av "den dåliga smaken" till finrumsestetik. Och auktionshusen har villigt hakat på. Numera är denna "fulkonst" högt värderad och knappast särskilt subversiv eller gäckande längre. Ändå väcker den som sagt nyfikenheten till liv.

Förra Billgrenpresentationen i Stockholm (2009) var en tillbakablick på konstnärens 1980-tal, en i många aspekter suverän tid då han flyttade fram både sina egna och den svenska samtidskonstens positioner. Det aparta och ofta absurda Dick Bengtsson-inspirerade materialet är fortfarande oöverträffat i Billgrens samlade verkslista.

Och även så efter den aktuella utställningen, kan man konstatera. För det som under senare år smugit sig in i Billgrens produktion är hastverket och slintande formbeskrivningar. Exemplevis är rävarna och rådjuren numera ofta snabbuppstrukna och närmast schablonmålade, långt ifrån de charmigt klumpiga fysionomier som fyllde Billgrens tidigare bildvärldar.
      Om orsaken ligger i själva verkstadsproduktionen, med assistenter och medhjälpare, eller i efterfrågans diaboliska logik, är svårt att säga. Klart är att en redan hög, men ofta uppfriskande, svansföring blivit allt högre, utan att egentligen motiveras av en stigande konstnärlig nivå.