Ylva Ogland: Svenska illustratörer och konstnärer
Text: Nicola Trezzi och Ylva Ogland
Orosdi-Back, Stockholm 2011, ISBN 978-91-86593-28-5

I Orosdi-Backs intressanta pocketserie över svenska konstnärer har turen kommit till Ylva Ogland, en konstnär som med hjälp av sin imaginära spegelsyster, "Snövit", skapat några uppmärksammade presentationer under de senaste åren, bland annat på Bonniers Konsthall.
     I boken är det Nicola Trezzi som ställer direkta frågor och Ogland svarar med en effektiv och stilistiskt driven prosa, utom möjligen när hon övergår till att vara Snövit. Kanske är det just dessa passager där spegelsystern får komma till tals, i all sin neoromantiska mysticism, som boken blottar sina litterära svagheter – Ogland är ju knappast någon Swedenborg.
     Styrkan är däremot de divergerande referenserna (Tarkovskij, Duchamp, Beuys m.fl.) liksom projektens genomarbetade form. Här märks Oglands breda kunskaper och erfarenheter som konsthallschef, curator och installatör. Hennes sätt att praktiskt angripa måleriska problem omgärdas däremot av frågetecken; de från foton kopierade bilderna framstår ofta som relativt platta och illustrativa. Om Oglands texter är välformulerade och hennes projekt intressanta, är hennes mer narcissistiska målningar (bl.a. på sig själv som naken pubertetsnymf, fotograferad av sin far) enbart spekulativa. Det är tydligt att Ogland vet att trycka på de rätta(?) knapparna, och att hennes ambition är att kittla. Nicola Trezzis sista och kanske mest intressanta fråga – om det föredömliga i att leva i utkanten av konstsystemet – får heller inget riktigt svar av Ogland, kanske medveten om att det knappast är i periferin hon önskar befinna sig.

Gunnar Frössén: Epigram
Text: Peter Cornell
Carlsson Bokförlag, Stockholm 2012, ISBN 978-91-7331-502-9

Gunnar Frösséns "Epigram" är i hög grad en rent visuell presentation, en bilderbok helt enkelt. Peter Cornells inledande text, med referenser till automatismen och Michaux och med informativa upplysningar om Frösséns metoder, är visserligen viktig i sammanhanget; den försätter läsaren i en poetiskt vaksam position. Men det är bilderna som bär budskapet – om det nu finns något så profant som "budskap" i detta informella måleri.
     Frösséns arbetsmaterial är en hink med järnoxid löst i vatten samt en moddlare. De svarta plumparna växer slumpkontrollerat fram på de små pappersarken. Fläckformer ratas, andra får överleva en stund, kanske till och med uppgå i de utvaldas skara. Rytm, variation, kontrast – det är Frösséns bildmässiga utmaning. För här finns inga illustrativa ambitioner och ingen egentlig yttre handling. Däremot en frånvändhet, som kan kännas både befriande och problematisk. Det förstnämnda för den konstnärliga trovärdighetens styrka hos artister som inte verkar spekulera i snar framgång.
      Det sistnämnda, problematiken, har däremot med det konstnärliga uttrycket att göra. Frössén vänder ryggen till samtidens bildironier, vilket kan kännas befriande, men samtidigt blir hans formspråk så lätt att placera inom Michaux's domän. Ja, ibland ligger det så nära den innovativa föregångaren att man misstar sig för att bläddra i någon av dennes publikationer. Men är man beredd att överse med detta framstår "Epigram" som en både konstnärligt intressant och typografiskt vacker konstbok.

Stockholm 2012-03-28 © Leif Mattsson