"When the sun comes up I promise I'll be true" falsettgnolar Tom Waits på skivan "Franks Wild Years" – en poetisk strof som den Berlinutbildade konstnären Fritz Bornstück använt som titel för sin Sverigedebut. Och visst har Waits taggtrådssträva tilltal en mosvarighet i Bornstücks bildmetaforik. De smeksamma effekterna är precis som hos denne både dubbelbottnade och gäckande; griper man tag i dem flyr de undan. Gurkan, moroten och transistorradion är fågelskrämmor; odjuren de är till för att hålla borta lär man aldrig få skåda.

Fritz Bornstûck skulle kunna vara trettio eller åttio. I verkligheten är han det förra, men hans måleriskt tekniska nivå avslöjar det knappast.
     Man sugs in i hans mörka målningar, så ärrade av fåror och pensellöpor att de mer liknar något som kunde tillskrivas den omaka duon Evert Lundquist-Eugène Jansson. Och bortser man från de rosa och gröna klangformerna i "Seaside Rendevous" kunde upphovsmannen heta Torsten Renqvist. Märkligt.

Så finns det alltså något universellt språkligt i själva måleriet, något som förenar över generationer och nationsgränser. Självklart är det så. Kanske är det heller ingen slump att Bornstück kommer från just Berlin, en plats som kommit att bli fristad för traditionellt, experimentellt och konceptuellt måleri (och alla blandformer däremellan). Hans sätt att betrakta bilden/målningen mer som fysisk materia än som tittskåp är också signifikativt. Illusionen är obefintlig, ingen kan förväxla de avbildade tändstickorna med de verkliga, men de är ändå lika sanna som hästarna i Lascauxgrottorna.
      Att lita på måleriet som behållare för tanken är naturligtvis bara riskabelt för dem som brister i förmåga och tilltro. För Bornstück är måleriets mångsidighet och språkliga kapacitet en självklarhet – på typiskt berlinskt vis, kan man tillägga.

Stockholm 2012-04-04 © Leif Mattsson