Det är ett språk där de små delarna i trä eller brons bildar bokstäver, ord, meningar. Så kan man beskriva Carl Boutards skulpturer, eller snarare som organiskt växande och slingrande assemblage. De bildar ett slags luftsprång i volym där varje fragment är inkapslat i sin egen betydelse, som att det bär på sin egen kompletta DNA: skalet av en jordnöt, ett torkat löv, en frökapsel. Tillsammans bildar delarna ett språk, ett komplext formsystem där de ursprungligen mycket små originalen ibland förstorats och gjutits i brons.

Assemblagetekniken ger Boutard stora möjligheter att improvisera, förändra, ta bort och lägga till. Men så blir också varje skulptur unik; att gjuta så pass komplicerade former i ett stycke låter sig inte göras, och att svetsa samman två identiska objekt är näst intill omöjligt – och kanske inte heller önskvärt.
     Tillvägagångssättet presenteras helt öppet, här finns inget hemlighetsmakeri. I en monter ligger några av Boutards modeller och inspirationsobjekt: de torkade bladen, kardemummakapseln, lönn-näsan. På väggen bredvid kan man se studierna i kol, där kan man följa hur komplicerade organiska former förvandlas till språkliga byggstenar, till "bokstäver" och "ord".

Men hur använder då Carl Boutard detta nyväckta språk? Jo, genom att återgälda lånet från naturen, genom att skapa skulpturala system med klara paralleller till organiskt vindlande vortexvirvlar, till omslutandet i själva växandet.