Av naturliga skäl har juryn för Carnegie Art Award svårt att axla manteln som initierad konstsiare med profetiska ambitioner. I likhet med andra stora pris blir rollen snarast att presentera ett samtidsperpektiv med tyngd på det redan skedda. Men det behöver nödvändigtvis inte vara något negativt; konst tar tid och att låta konstnärskapen vila ett antal år innan de eventuellt premieras låter klokt.

Kan man tävla i konst? Är årets förstapristagare, Heikki Marila (Finland) Nordens bästa konstnär? Knappast, det vore ju omöjligt att påstå något sådant. Man får nog snarare se utnämningen som en markering från juryns sida. Men premieringen av ett aningen bedagat actionmåleri med kitschinslag höjer knappast utställningens allmännivå, kan man tycka.
     Det gör däremot andrapristagaren Ann Edholms vägg, mitt emot Marilas. Även om hennes formspråk är välbekant är det svårt att inte påverkas av dess visuella kraft. Det smattrar av färgkontraster och efterbildsfenomen. Trianglarna klipper luftspalter som sedan neutraliseras i nästa målnings stora tysta ytor. Edholms vägg är nog den som känns mest självklar både hängningstekniskt och konstnärligt på Stockholmsutställningen.

Viljan att motverka den ungdomsfixering som sedan årtionden tillbaka härjat på de mer trendkänsliga gallerierna är både modig och berömvärd. Med ett tidsspann på över trettio år mellan den yngsta och den äldsta deltagaren har utställningen stora förutsättningar att visa konstnärlig bredd.
     Men är den bred? Jo, det vill jag nog påstå, och med en relativt hög konstnärlig allmännivå. Visst spretar det betänkligt i vissa av de figurativa verken, exempelvis hos tredjepristagaren Christian Schmidt-Rasmussen, Danmark. Men detta kompenseras till viss del av Jarmo Mäkiläs ironiska realism.

En mer koncentrerad och lågmäld bildpoesi kan man se hos norrmannen Kjell Torriset. Hans svit "Nightwatch", bestående av sex relativt små målningar, tillhör utställningens höjdpunkter. Bilderna är inte omedelbara eller påträngande på något sätt, men ger mycket tillbaka för den visuellt lyhörda, för den som tar sig tid.

På årets utställning anar man ett tydligt intresse för abstraktion och formell renodling hos flera av utställarna, inte minst märkbart i det rum där Torrisets målningar hänger.
     Kan man då säga att urvalet är representativt för den samtida konstscenen? Håller en vindkantring på att ske, bort från det neofigurativa måleriet mot ett mer nonfigurativt sådant? Svårt att säga, och det är väl som sagt inte juryn för Carnegie Art Awards roll att ge profetior. Klart är i alla fall att i detta sammanhang finner man ingen större mängd av anarkistiska stilbrott; här råder en mer högtidlig inställning till bild och form.
     Årets Carnegieutställning är väl kanske inte överraskningarnas presentation, men som tidsbeskrivande faktor med många divergerande uttryck är den ändå intressant.

Stockholm 2012-03-21 © Leif Mattsson