Enrique Martínez Celaya kommer troligen inte kunna övertyga kräsna svenska målande kolleger om sin storhet. Motiven, stämningen och tekniken kan flyktigt påminna om den mark som de under årtionden odlat och öst skatter ur. Här finns en grundmurad gemensam historia och högt ställda krav, som pressat konstnären i provinsen att utvecklas under krävande jämförelser. Bra skolor, en kräsen publik och kunniga gallerister har tidigare bidragit till att vi har särdeles bra målare i Sverige.
     Enrique Martínez Celaya smälter in som en lagom habil efterföljare i en sådan tradition. De internationellt etablerade stora formaten och skyhöga priserna avviker självfallet, vilket märkligt nog verkar imponera på samlare. Man förundras över frestelsen och incitamenten att investera i importerade ”look a likes” framför högklassiga målare på hemmaplan, vars verk i jämförelse kostar en spottstyver. En märklig vurm för en hemvist på omvägar skulle man kunna beskriva fenomenet som.
     Kanske finns svaret att söka i en liten kulturs storebrorskomplex och i investeringstänkandets sällsamma logik. Dagens allt sämre kunskaper och lust att värdera måleri utifrån uttryckets inneboende kvalitetsaspekter bidrar förstås.

Som fenomen är därför utställningen intressant och den genomsyras också skall tilläggas av en sympatisk och igenkännbar ton. Även konstnärens historia och referenser nästlar sig in och grumlar de första alltför kritiska intrycken.
     Född på Kuba 1964, lämnar senare Celaya tillsammans med familjen landet och emigrerar till Madrid. Idag är han verksam i Miami, Florida. En vurm för det japanska och det skandinaviska finns även hos denne hemvändare med förhinder.

Fantomsmärtan efter platser Martínez Celaya en gång tvingats lämna fortplantas i verken. Som vägvisare finner han minnet av den andre i sitt tidigare pojkjag. Livet bildar en tunnel, en passage, ett hem i flux.
     Problemet som Enrique Martínez Celaya delar med så många andra bildkonstnärer är dock att den mångtydiga poesin verksam i bildmässiga uttryck sällan låter sig regisseras av nog så intressant tankegods. Pjäsen bör alltid vara så bra att den tål att spelas utan berättarröst.

Stockholm 2012-09-12 © Susanna Slöör