I hela fyrtiofyra år har skulptören Lenny Clarhäll haft Södertälje som bas – ett faktum som firas med en stor retrospektiv utställning på Södertälje konsthall. Som ofta i konsthallen är man generös med antalet utställda verk, och i detta fall fungerar den myllrande mixen riktigt bra. Lenny Clarhälls verk är ofta tänkta för det offentliga rummet; de har den integritet som krävs för att motstå omgivningens brus.
Lenny Clarhälls sjuttiotal är väl förankrat i en folkligt skulptural berättartradition, med Döderhultarn och Bror Hjorth i välbevarat minne. Det var Anders Åbergs och Karl-Olof Björks decennium, det var de stora revolternas och den politiska konstens tidevarv. Och ur denna smältdegel av diverse mer eller mindre dogmatiska positioneringar valde Clarhäll den folkloristiska konsten framför den plakatmässiga.
Genom åren behåller Clarhäll ett nära släktband till folkliga kulturer, som den mexikanska vilken tidigt blev en viktig inspirationskälla. Under de senaste tjugo åren har bildspråket dessutom stramats åt ytterligare med tydligare inslag av stilisering och abstraktion. Tecknen återkommer allt oftare, som summerande betydelsebärare och som grafiska element, utan att verken för den skull brister i patos. Den mänskliga (eller djurlika) åtbörden förloras aldrig ur sikte. Inte ens i de strikt renodlade Malanganerna är banden till de mänskliga förlagorna brutna.
Det för allmänheten förmodligen mest kända Clarhäll-verket, "Minnesmärket över de stupade i Ådalen", saknas av naturliga skäl på utställningen. Men "Demonstranten", som är en del av verket, får genom sin uppfordrande stilistik sägas representera hela det stora monumentet.
Men det som dominerar i Södertälje konsthall är inte de politiska utsagorna utan de antropomorfa djurfigurerna: vargar, lejon, hästar, hundar och älgar. De får bära berättelsernas sentens, kanske för att de framstår som de mest trovärdiga och godhjärtade vid jämförelser med sina mänskliga släktingar. Exempelvis framstår den raskt marscherande brackan i verket "Pälsen" som en tveksam representant för människosläktet. Nej, hos Lenny Clarhäll är det djuren som står för förmedlingen av det väsentliga, det är där som den inre och den yttre skönheten förenas i lusten till liv.
Södertälje 2012-05-09 © Leif Mattsson |
