Det torde ha skrivits spaltkilometer om Niki de Saint Phalles kvinnogestalt ”Hon” på Moderna Museet i Stockholm. Ett nyckelverk inte bara för konstnären själv (och hennes samarbetspartners) utan även för museets mytomspunna 1960-tal.
Skrapa lite på detta väl nötta hörn och en lavin av intensiv experimentlusta väller fram; ett planlöst testande av gränser, braskande tidningsrubriker, intensiva diskussioner om kvinnlig frigörelse (eller förnedring), om och med Pontus Hultén, P O Ultvedt och Jean Tinguely. Och, framför allt: en stark närvarokänsla, ett nu eller aldrig.
I övergången från brinnande ”konstrevolution” till konsthistoria har, inte oväntat, intensiteten kring verket, och därmed också kring bilden av Niki de Saint Phalles gärning, svalnat.
Vän av ordning kan med rätta påpeka att utställningen på Moderna Museet i Malmö innefattar mer än tillbakablickande tidningsartiklar, kataloger, modeller, fotografier, filmer och affischer kopplade till 1966 års ”Hon”-utställning. Niki de Saint Phalle var verksam konstnär ända fram till sin död 2002 och utställningen omfattar verk alltifrån 1950-talet och framåt.
Till exempel den, för de Saint Phalle, ovanligt svartmurriga ”skjutmålningen” King Kong från 1962 (med genomborrade figurer, kvinnan med döden som gemål, Castro och Kennedy) – i vilket begreppet skjut fått en särskild laddning i och med verkets tidsmässiga närheten till Kubakris och hot om kärnvapenkrig. I en av utställningens filmer är konstnären i full färd med att producera en av dessa skjutmålningar – gevärsskott brinner av mot inkapslade färgsäckar som ger ifrån sig kaskader av färg.
Men mycket av det som de Saint Phalle producerat synes ha samma grundkoncept och kritiska udd som ”Hon”. Så sent som på 1990-talet kreerar konstnären färgglada bilder med karakteristiskt bulliga kvinnofigurer - åtföljda av snirklig skrivstilstext i stil med ”My Love, what shall I do if you die?”.
Visst berör hon fortfarande - hur beprövat tricket än är med ett naivt färgglatt yttre och ett nattsvart kritiskt inre. Men med ”Hon” som utställningens portalverk rullas berättelsen om Moderna Museets storhetstid upp ytterligare en gång, drömmen om fornstora dagar går på export från Stockholm till Malmö. Frågan är om inte museets sydliga filial klarar sig bäst utan just den nostalgitrippen.
Malmö 2012-05-23 © Martin Hägg |
