Det råder inget tvivel om att Erik Dietman (1937-2002) var en märklig person och en särpräglad konstnär. Det räcker med ett varv i Vandalorums utställning ”Dit man går igen”, för att bli alldeles överväldigad av intryck. Hans efterlämnade konst är lekfull, naiv, grotesk, humoristisk, konceptuell, skör, färgstark och banal. Allt på en gång.

Utställningens titel är faktiskt ingen påklistrad putslustighet, utan beskriver ganska bra Dietmans textmässiga humor. I måleriet är det fullt av liknande skrivna budskap, ofta rena ordvitsar av det sämre slaget. Och först vet jag inte vad jag ska tänka. Varken måleriet eller dess övertydliga textbudskap imponerar, utan ger snarare sken av överarbetade skolarbeten.
      Assemblage var populärt som teknik på 1960-talet, och många gjorde det intressant, men Dietman balanserar ofta på gränsen. Det är riktigt banalt i flera fall, och inte alltid särskilt estetiskt övertygande.
      Men när man vänder blicken mot de fristående objekten sker något. Plötsligt framträder både hantverksskicklighet, sinne för proportioner och en mer lockande subtil humor. Hur kan det vara sådan skillnad i uttrycken?

Erik Dietman utnyttjade tidigt motsättningarna mellan högt och lågt inom konsten. Det är inte minst synligt i det tiotal glaspjäser som visas här. Där andra tassade på tå för det fina materialet gjorde Dietman tvärtom. De fulsnygga pjäserna med inslag av vardagsföremål, som exempelvis skoborstar, ger en bra bild av pionjären Dietman. Här bränner det till.
     Likaså har skulpturerna i brons och gjutjärn en högst berättigad plats i utställningen. Ja, de utgör faktiskt större delen av behållningen. Störst i lokalen är just en av bronserna, den gigantiska ”Kuriren”. De naiva, rostiga järnklumparna i ring på golvet har också en obetalbar charm med sina grova ansikten. I de fria skulpturerna tycks lekfullheten ha hittat sin rätta form, och de är roliga att titta på.

Dietman föddes i Jönköping, men tillbringade större delen av sitt verksamma liv i Frankrike. Geografin märks tydligt i collage och måleri, med bland annat infogade baguetter, liksom prägeln av 1960-talets obstinata inställning till konstens auktoritet. I utställningen finns både toppar och dalar, men helt säkert någonting för alla. Bredden är stor och spretig, och det är en imponerande mängd verk som har lånats ihop till Vandalorum.

Värnamo 2012-06-19 © Thomas Lissing