På väg in i den slutna tegelbyggnaden som hyser Röda Sten konsthall funderar jag på om det gamla graffitiklottret fortfarande är kvar där inne, och om det som så många gånger förr skall störa mig. Väl inne uppmanas jag att ta av mig skorna och byta till ett par grå filttofflor. Jag känner mig olustig och anonymiserad när jag trär fötterna i tofflorna och tassar upp för trapporna till översta planet, där en sorglig historia om klaustrofobisk ensamhet visas.

En våning ner möts man av videon ”The Parade of rituals and Stereotypes” (2011) där plastelina-lerans vackra och rika färgutbud utnyttjas till fullo av Nathalie Djurberg, vilket inledningsvis ger berättelsen ett sagoaktigt och drömlikt uttryck och som förstärks av Hans Bergs vaga och lite disträ ljudmatta. Snart framträder dock lerfigurernas groteska fysionomier och man blir varse att i detta rum råder ondskan. Våldet är både fysiskt och psykiskt och mycket påtagligt, förgäves letar jag efter någon med försonande drag eller någon hjälte som kan kliva in och röja i förnedringsträsket. Det osar grymma sagor à la bröderna Grimm, och scener från Guantanamo och Abu Ghraib-fängelset är bara några av de bilder på mänsklig grymhet som ”väcks till liv” under tiden filmen rullar.

I verket ”I Wasn´t Made to Play the Son” (2011) ägnar sig två harlekiner åt att klippa sönder en naken kvinna. Det sprutar inte rött blod ur offrets sönderklippta fingrar och andra trasiga kroppsdelar utan ur henne väller istället något pastellfärgat. Och det är inte skrik av smärta och dödsångest som ljuder när saxarna, sätts i hennes kropp utan ljudet från en cello, vars resonansbotten, liknar människans. När cellons lågmälda toner och lerans barnsliga uttryck och många vackra färgkombinationer krockar med det perversa innehållet i videon uppstår en mental kortslutning.

I konsthallens största rum ”Katedralen” där den nyproducerade animationen ”Bang Your Little Drums” är en av filmerna som visas har, för att göra oss än mer delaktiga, rekvisita från filmen placerats ut på golvet i form av tredimensionella objekt. Dessutom har en pysselhörna arrangerats där besökare får tillverka masker och dockor. Att sedan se barn leka runt i detta rum, ovetandes(?) om det våld och förtryck som projiceras över deras huvuden, förstärker filmernas ångestdrivande innehåll och gör min upplevelse än mer absurd.

Vad det blir av dessa mardrömslika ”käftsmällar”, mer än att man ruskas om ordentligt och påminns om människans ensamhet och bottenlösa grymhet, vet jag inte. Men det är med lättnad jag sätter på mig skorna och traskar ut i det vanliga göteborgska gråvädret. Och hur var det med den där förhatliga graffitin? Ingen aning faktiskt, kanske har den äntligen målats över.

Göteborg 2012-11-06 © Yngve Brothén