Marcus Eek kreerar målningar som en annan hugger sten eller plöjer en åker. Stora buketter, enskilda blomblad eller stjälkar målas i centimetertjock oljefärg – när inte färgen dras runt av en spackelspade.
     Men även det tunna präglas av brutala kollisioner. Skira vertikala växtformationer i svart seglar upp över horisontella stråk av himmelsblått. En lysrörsliknande linje i ljusblått snirklar fram över en bakgrund i varma brun-röda nyanser.

Orden ”ohämmat”, ”hugger”, ”plöjer” och ”brutalt” skulle även kunna användas för att beskriva medutställande Karsten Konrads skulpturer – av till synes upphittade bitar av plast, trä, tyg och metall.
     Vart och ett av Konrads objekt är vikt, böjt och kapat till behändiga, små och svagt antydda, kuber. Den spontanistiska sammansättningen leder tankarna till (ett grabbigt) fixande i garaget, till mekandet med motorer, lappandet och lagandet av utslitna ”originaldelar”.

Otvetydigt anlägger både Eek och Konrad en brutalistisk approach i sina bilder, ett voluminöst bildspråk fullt av överraskningar, maxad uttryckskraft och estetisk råhet. Det är en konst med tydliga blinkningar bakåt i tiden, till 1950-talets abstrakta expressionism, till Cobra-konstnärerna och arte povera. 
      Konstnärerna är verksamma i Berlin och har tidigare visats tillsammans på Galleri Arnstedt i Östra Karup. Utställningen är tänkt att utgöra ett avstamp för ett vidare samarbete mellan Landskrona konsthall och olika yttre aktörer (exempelvis gallerier) – allt enligt direktiven i Landskrona kommuns ”konstplan” vilken uttryckligen stipulerar att konsthallen söker rätt på utomstående samarbetspartners.

Sådana här samarbeten kan, som här, öppna upp för det kvalitativt innovativa. I det här fallet ett meningsfullt möte mellan god konst och den vackra, men ack så svårtämjda, konsthallen med sin ständigt och påtagligt närvarande årstidsväxling tätt inpå.
     För visst verkar utställningen med Marcus Eek och Karsten Konrad medvetet platsspecifik? I sin allra största målning tar Eek ett fast tag i byggnadens egenhet, i utsidans intrikata förhållande till insidan. Vänd mot konsthallens växtbesatta lilla innergård står hans jättelika målning av svarta stjälkar mot vit botten – som ett välkomnande svar till det fysiskt närvarande växandet på andra sidan glasrutan - If you can´t beat them, join them.

Landskrona 2012-11-13 © Martin Hägg