När omvärldens brus tonat bort och målarminnet slutit sig kring penselförarens hand, förlorar plötsligt frågan om "vad" all relevans. De figurativa referenserna till träd, väg, sjö blir sällsamt svävande – som om de tappat all mening bortom sig själva. Där, mitt i målarakten, gör penselföraren plötsligt gemensam sak med den improviserande musikern: beskrivandet upplöses i rytmiska figurer, tematiska ansättningar, omtag och pauseringar. I det ögonblicket är penselföraren sin egen gud och djävul.

För Karin Eklöf är de rytmiska figurerna själva essensen, oavsett vad de är satta att beskriva. Det gäller de hisnande Stockholmsvyerna, eftermiddagarnas skuggspel eller grenarnas omfamningar – alla är de förevändningar för att få måla. Till och med i de mest igenkännbara vyerna, som den med tremastaren af Chapman, ligger betoningen på rytmiken och den improvisatoriska genomföringen.
     Ibland kallas denna tradition för "fransk", men vad bryr sig målaren om det? Fransk, tysk, japansk – det kvittar lika. Eklöf bekymrar sig knappast över metodens nationella ursprung. Men vad som däremot upptar hennes tid och intresse är de grafiska experimenten om det så gäller karburundum, collografi eller mer traditionell etsning. Även i oljemåleriet och akvarellerna finns experimentlängtan där. Och naturligtvis spelar överraskningarnas svarta ängel – collaget – en stor roll i det musikaliska sammanfogandet.

Stockholm 2012-11-13 © Leif Mattsson