Omtag, förskjutningar och diminutiva förändringar inom en tematisk sfär, det är Fredrik Ekströms arbetsmetod. Nedbrytandet av formerna till vibrerande strängar kan påminna om den improviserande musikerns bearbetning av en given fras för att mejsla fram musikstyckets verkliga kärna – ett musikaliskt förhållningssätt således.

Carl Fredrik Ekström har här övergett den vita målarduken till förmån för aluminiumplåten. De numera bemålade bakgrunderna förändrar bilderna i betydligt högre grad än man kanske skulle kunna tro. Färgvibratot överförs till resten av bilden, en orenhet tillkommer, vilket skänker just den grad av måleriskt ifrågasättande jag ibland eftersökt i Ekströms verk.
      Mörkret är ännu ett nytt inslag, det djupa, atmosfäriska. När formerna svävar i den dova rymdliknande omgivningen uppstår polariteter, som i "Lancelot" där den spröda linjen blir glödande ljusblå mot den mörka fonden – ett tämligen enkelt, men väl så fungerande konstrastfenomen.

Vad man skulle önska är att dessa komprimerade formdramer kunde få breda ut sig i en mer spatiös omgivning än galleriytan medger, att de skulle få chansen att tala till tystnaden och peka på pausen. Dramatiskt utfallande former och ett expressivt linjespel som aktiverar de omgivande ytorna ställer onekligen vissa krav på presentationen (och betraktaren). Men kanske är det så Ekström tänkt sig det, att målningarna skall skapa avtryck och efterbilder utanför respektive bildgräns.

Stockholm 2012-04-04 © Leif Mattsson