De limindränkta strumpbyxorna, formade till ljuskronor eller kanske drömfångare, tronar majestätiskt i galleriets stora, ljusa rum. Det ljusbruna strechmaterialet har gjort en häpnadsväckande "klassresa": från banalt underklädesstoff till särpräglat, skulpturalt uttrycksmedel. Det statusmässigt låga har återigen visat sig konstnärligt fruktbart.

Hon har gjort det förrut, Carin Ellberg, byggt vindlande skulpturer av ihoplimmade damstrumpor. Ändå är det fortfarande ett lika överrrumplande som effektivt uttrycksmedel. Det kräver konsekvens och självförtroende, du måste lite på att det bär, och det gör det i Ellbergs tappning. Orientaliska takkronor eller sorgligt slitna mamelucker? Kvittar vilket. I sin motspänstiga antiestetik blir skulpturgruppen "Följeslagare" utställningens kärna och motor.

I färgskisserna till "Följeslagare" löper linjerna vindlande, omslutande varandra. En reminiscens av sextiotalets orientinspirerade skivomslag infinner sig, men inte mer än som en svag aning.
      Och i målningssviten "Okända landskap" har vindlandet nästan helt ersatts av en rytmisk ytindelning. Molnliknande former med hängande strumbyx-spermie-former dansar obehindrat fram över landskapen. Färgackorden är högt uppskruvade, stundtals nästan serietidningsgrälla – som för att demonstrera fiktionens avsevärda distans. Målningarna är inte ens nära någon verklighet såsom vi känner den, de är ren färgformsmusik.

Ändå framstår dessa relativt okomplicerade sammanfattningar av tänkta landskap som aningen fadda i jämförelse med "Följeslagare". De är på intet sätt konstnärligt svaga, men skulpturgruppen är så magnetisk att den tenderar att skymma allt som kommer i dess närhet. Den suger in betraktaren i en visuell tunnel, och behåller henne där. Skulpturgruppens förmedlande av en dubbelhet, av obehag och skönhet, är både förbryllande och fascinerande.

Stockholm 2012-05-16 © Leif Mattsson