Klottret och teckningen är inte bara som kött på benen i Per Enokssons bilder. Inte sällan är de själva benen, de som bär.
Ändå handlar det oftast om måleri, blandtekniker på skiftande underlag, med en påtaglig vilja att berätta något, något sett, upplevt eller tänkt. Mycket känner vi igen, där finns en figuration med inslag av hus, människor, landskap. Med stark känsla för dekorativa värden styrs berättelserna mot stora begripliga former och kompletteras med detaljer. Olika teman varieras: möte med det exotiska, familjesituationer, ungkarlsliv och rena fantasier.

Per Enoksson har redan tidigare framhållit sin samiska härkomst med allt vad den innebär, liksom sina barndomsminnen kring hantverkets betydelse. Länken är tydlig både i enstaka detaljer, som täljandet med kniv eller mödosam skidåkning under röda himlar, och i förkärleken till mönsterskapande i stora kompositioner.
     Berättelsen växer gärna fram som mönster på ett underlag. Former skapas än som i psykedelisk yra, med smittande flow, än i full medvetenhet om hantverkets specifika krav. För måla i olja gör han förträffligt – samtidigt som klottret och teckningen följer det omedvetnas ostyriga flöde. Slumpen tycks spela en stor roll, träffsäkerheten ger sig själv, men tas aktivt tillvara.

Några stora bilder är gjorda på papper. Ytan täcks av klotter och fläckar. I klottrandet, i handens rytmiska rörelser finns ett tvångsmässigt sökande, upprepningar och omtag, ett horror vacui då streck och krumelurer formerar sig likt cancerceller – tills ögat och tanken upptäcker igenkännbarhet och kopplingar till verkligheten.
      Processen kan dock även ta den omvända vägen, den välartikulerade: en figur eller en situation omsluts allt mer av ett framväxande mönster som kaotiskt tränger sig på. Något som skapar spänning, frustration och konfrontation, både form- och innehållsmässigt.

Det är inga idyller Per Enoksson synliggör. Dissonanser klirrar av känslostark och energisk uthållighet, kanske med syftet att sammanhålla en allt mer splittrad värld. Mitt i allt detta går ett klassiskt stråk. Man anar kopplingar, gliringar och lån från både äldre och samtida konst. Modernistiska grepp och en viss seriekaraktär hänsyftas samtidigt som exempelvis en GAN eller en Duchamp apostroferas.

Sammanflätandet av abstraktion och figuration ligger i tiden. Sammanflätningen av genomarbetat måleri och färgglädje med teckning, seriefigurer och tecken av olika slag känner vi väl igen. Att det självbiografiska bakåtblickandet omfattar betydande tidstypiska händelser, hos Per Enoksson knutna exempelvis till rymdforskning, har vi sett i både litteratur och visuella konstarter på senare tid. 
Ändå känns det emellanåt som att ta emot nakna bekännelser. Det är en angelägen och stark utställning.

Eskilstuna 2012-04-04 © Kristina Mezei