Sara–Vide Ericson och Elin Källman målar båda porträtt och ställer ut samtidigt, nästan vägg i vägg. Men deras gestalter kommer från skilda världar. Sara–Vide Ericson utforskar det undermedvetna, medan Elin Källmans människor söker gemenskap i mobilkamerans tid.

Sara–Vide Ericsons rättframma målningar på Galleri Magnus Karlsson berättar om att stiga ned i det mänskligt underjordiska. Det kan ske i ”Manhole”, en bit vresig natur med ingång genom en djup skugga. 
    Vi ser berättelsens jag med ålar i händerna ("Looking for Eels"), en mörk gestalt som under huvan nästan döljer ett sovande kvinnohuvud som färdas i denna kropp. I ”Snake Dance” är kvinnan omringad av ormar, en kryper över hennes fot. Hon är beredd att pröva faran. Även i ett par andra målningar befinner sig kvinnan i starkt upplysta landskap. Strumpbyxor och pyjamasbyxor är malplacerade; men man ser att hon gått långt i drömmen och fötterna värker (”Satan´s Feet”).
En arg och stridslysten kvinna är på väg upp ur havet skum fräsande kring benen (Nykränkt av det undermedvetna), en Venus som inte gillar vad hon sett under ytan, saker som kan tyckas triviala men som så länge de inte kommer i ytläge hindrar och hämmar. Trickstern i skogen får stå för de goda krafterna, en som tar människornas parti och bryter mot gudarnas ordning.

Kring gemenskap och identitet kretsar Elin Källmans måleri i Galleri Öst på Konstakademien. I ”Russia väntar” är motivet en fest med vin och skålande som om deltagarna vet att de är som i Kröyers målning ”Hip hip hurra”. Glada, människor dominerar också i ”Kamraterna” och i ”Titta på mig”, men det är som om ensamheten öppnar bråddjupt utanför dessa målningar. Man trängs i uppmärksamhetens lins som för att få veta om man är sedd, känd och älskad.
    Det finns inget som binder ihop ”Kamraterna” eller ”Titta på mig”, utan porträtten svävar som himlakroppar mot en monomkrom rymd. Om alla bara bryr sig om sig själva, vem ska då bry sig om mig?
Kvinnorna i Elin Källmans målningar är ensamma och passiva. Några är upptagna av tankar om underkläder och utseende, kanske beredda att förföra. Kvinnan utsträckt i gräset (”Kvällsommar”) har släktskap med Courbets unga kvinnor som vilar på Seines strand och kvinnan i ”Diva” sträcker benen i luften som en omdebatterad underklädesannons för 20 år sedan.
     Det handlar också om identitet; vem är hon i gräset och hon bakom persiennen, vad tänker de på, varifrån kommer deras ensamhet?

Stockholm 2012-11-21 © Niels Hebert