Det är viktiga pusselbitar som faller på plats, eller åtminstone ges möjligheterna därtill, genom Moderna Museets utställning "Explosion! - Måleriet som handling". Historieskrivningar bör ständigt omvärderas, ifrågasättas och uppdateras, inte minst gäller det konsthistoriens där dogmer och samtidskoncensus ofta visar sig ha ett mycket kort bäst-före-datum.
     Och vilken annan aktör i Sverige än just Moderna Museet skulle kunna ha möjligheterna att presentera en så omfattande urkundsutställning, med verk av Pollock, Rauschenberg, de Saint Phalle, Tinguely, Klein, Nauman samt ett flertal av de viktigaste performancekonstnärerna från 1950-talet och framåt? Här har det statliga museet väl bevisat sitt existensberättigande.

Bredden är stor: action painting, maskinmåleri, performances samt konceptuell konst är tänkt att rymmas inom det något svävande temat "Måleri som handling". Kanske hade utställningens undertitel istället kunnat skrivas "Konst som handling". Men även om det varit mer adekvat (så som utställningen format sig) så finns det en poäng i att ge just måleriet status av urmoder i detta fall; även flera av performancekonstnärerna har en inte alltför avlägsen historia som målare, visar det sig.

Det finns naturligtvis en sorg och en uppgivenhet när själva handlingen upphöjs till kreativ sentens, när själva aktiviteten blir till resans mål.
     För Jackson Pollock exempelvis (med en historia av ett ganska osjälvständigt, Picassoinfluerat måleri) bör droppandet av färg framstått som både en seger och ett nederlag. När färgflödet i hans fall endast kom att beskriva flödet i sig självt (och naturligtvis indirekt upphovsmannens handling) får verken tydliga drag av metakonst, av kreativ självbespegling. I och med uppgivandet av gestaltandet, och av förmedlad dramaturgi, begränsar han otvetydigt sina möjligheter. Men det var ett val som tycks kommit naturligt, han hade nått vägs ände. Och att den varumärkeshungriga amerikanska marknaden villigt applåderade hans nyvunna monotona ikonografi är ganska självklart; här fanns inget innehållsmässigt oroande och ingen förändring i sikte. Bra förutsättningar för nervösa investerare således.

Den strategiskt mediemedvetne Yves Klein fyller naturligtvis sin plats på "Explosion!", men hans poserande attityd kan så här i efterhand kännas aningen besvärande. Och, som utställningens kurator Magnus af Petersens så riktigt skriver i katalogtexten, framstår hans spektakulära performances med nakna kvinnor som målarpenslar som "bokstavlig objektifiering av kvinnor".
     Intressantare är det då att få se Shozo Shimamotos explosiva verk från 1950-talet eller Janine Antonis hårmåleri från 1990-talet. Den senares aktioner kan självklart ses som direkta svar på Kleins måleri med kroppen som pensel, men här har det kvinnliga objektet förbytts till subjekt,

Flera verk på utställningen har snarlika utfall, exempelvis Adel Abdessemeds och Carolee Schneemanns. Den bågformiga linjeföring som blir resultatet av Abdessemeds metod, att rita hängande från en helikopter, har tydliga släktdrag med den i Schneemans verk "Up to and Including Her Limits". I hennes fall ligger dock den hantverksmässiga begränsningen i att hon hänger från taket i ett slags bälte. Är då Abdessemeds performance att betrakta som en replik? Inte självklart. Precis som inom vetenskaplig forskning kan likartade scenarier uppstå på skilda platser oberoende av varandra.
      Men i några fall är det just frågan om direkta repliker. Den ganska ensartade estetik som blir resultatet av Lynda Benglis hällande av kilovis med färg på golvet har tydlig adress till Pollock. Men till skillnad från hans droppande av färg på 1940-talet är det svårt att läsa hennes (från sent 1960-tal) som något revolutionerande brott emot en tradititon, snarare tvärtom.

De svenska inslagen på "Explosion!" är av naturliga skäl få, och som konstnärligt autonoma i sammanhanget kan nog bara Olle Bonniérs Plingeling-målningar räknas.
     Men desto fler internationella verk av hög klass visas för första gången i Sverige, bland annat av den japanska experimentgruppen Gutai. Här finns inslag av både zenbuddism och schamanism i en knappast särskilt renlärig blandform.
    Extrema positioner, kroppsliga eller intellektuella, är ofta återkommande på utställningen. Det är också med en viss tydlighet som det konstnärsromantiska arvet förvaltas. I de flesta fall ligger fokus på den utövande konstnären, på själva skaparen om man så vill. För action painting var (och är) i hög grad en personfixerad, för att inte säga kroppsligt ritualiserad, konstform. Kanske är det detta som fascinerar än idag, och som möjligen har potentialen att även entusiasmera en yngre och självbespeglande publik

På det hela taget är "Explosion!" en visuellt bullrande och brusig utställning. Den är generös med tillämpningar och tolerant inför upptåg, helt enkelt rolig att vandra igenom och befinna sig i. Men kanske har det övergripande utställningstemat tolkats lite väl vidlyftigt. Paraplyet "Måleri som handling" är exempelvis svårt att förena med vissa av de rent konceptuella verken på utställningen. Möjligen skulle man väntat med presentationen av dessa till en eventuell framtida utställning med Fluxus och konceptkonst. Som det nu är blir det ofta just ordet "handling" som rättfärdigar deltagandet, och vilken konstform kan inte sägas vara ett utslag av en sådan?

Stockholm 2012-06-05 © Leif Mattsson