Det dyker ofta upp bildliga lustigheter i språket. Rörelsen rör oss, för oss genom rör, som berör, rörande. Solipsisten tror sig vara ensam i världen och därmed att omgivningen är en privat uppställd, försåtlig kuliss som omsluter den instängdes bur. Eller det skulle lika gärna kunna vara ett lerfyllt dike som hos Beckett, eller varför inte ett vindlande rör som rymmer det kroppslösa tänkandet, eller kännandet. 

I Jessica Faiss tappning förs det tänkande, kännande seendet vindlande genom en lång rörlig sekvens; färden går genom städer och landskap som verkar ha förlorat sin förankring i verkligheten. I videoverket ”Rewind” har en bilresa i Tokyo skalats av sin bildmässiga underdel och ersatts av överdelen, som en vattenspegling. (Effekten ligger endast några knapptryckningar bort med hjälp av tjänstvilliga filter i dagens avancerade videoredigeringsprogram.) Följden blir att det inte längre finns någon fysisk resande; medresenärerna reduceras till de förbiilande fordonens tak, som färdas likt diffusa tvillingskuggor. Donen, tingen och alla parallella varanden anas, men kan lika gärna tas för hallucinationer i den paradoxala vätskeliknande atmosfär som verkar fylla röret den seende hänvisas till.