Något av det mest speciella med Douglas Feuks konstkritik är att han verkar helt ointresserad av att placera konst eller konstnärer i epoker eller riktningar. Trots att han tagit examen i konstvetenskap är han helt befriad från denna nit. Han träder in i jämlika samtal med de konstnärer han intresserar sig för. Det spelar ingen roll om de varit döda i hundra år.
     Som en tidig julklapp till alla konstintresserade kommer nu essäsamlingen ”Återkomster & Försvinnanden”, utgiven med hjälp av Liljevalchs konsthall. Man anar att essäsamlingen haft en lång tillkomsthistoria, men kan ändå inte läsa ut någon kronologi i boken. Kanske har essäerna påbörjats för länge sedan, men Feuk har uppdaterat dem och infogar nya betraktelser som passar den ålder han nu uppnått. För Feuk är mycket personlig. Han är ständigt närvarande, tolkande, reflekterande över sin egen position som tolkare. Denna sorts resonemang, där Feuk den äldre resonerar med Feuk den något yngre, ger texterna en unik känsla av tredimensionalitet.

Jordkonstnären och författaren Robert Smithson verkar vara en av dem som Feuk något omvärderat med åren. Från att ha tagit starka intryck av Smithson i ungdomen ser han nu honom som en alltför kall, och antihumanistisk profet. ”/../det kan inte hjälpas – när jag idag jämför (Smithsons) Glaskartan och (Friedrich) Ishavet tycker jag Friedrich' synsätt har en helt enkelt mognare, mer human karaktär.”
     Ja, Friedrich ja. Han är en av de noder som texterna spinner sig runt. Genom honom närmar sig exempelvis Feuk också Jan Håfström, Gerhard Richter och Anselm Kiefer. Kiefer gjorde uppror mot att den tyska romantiken osynliggjorts i efterkrigstyskland. Han öppnade upp denna tyska, alls inte rumsrena, grundkänsla i sina storslagna verk av bly och jord. Den tyska romantiken med sådana som Friedrich, missbrukades av nazisterna, menar Feuk.
    Visst, ”/…/ men fanns det inte också, trots allt, en viss begriplig grund för nazisternas intresse? Ta bara den idealisering av död och undergång som finns hos Friedrich, och som har funnits som ett grumligt ferment i tysk kultur sen romantiken och nationalismens gryning i början av 1800-talet”. Romantiken i tysk tappning är något som återkommer och uppenbarligen både fascinerar och förfärar Feuk. 

I samma tvetydiga tyska tradition återfinner Feuk inte oväntat både Wagner och Beuys. Kanske också Sigmar Polke, som Feuk ägnar en intressant essä. Polke ägnar sig under en period åt ”kemiskt” måleri. Han använder kemikalier på duken som förändrar målningens utseende beroende på temperatur och luftfuktighet. Verket uppför sig som ett stycke natur!
     Därmed anknyter Feuk till en annan av sina favorittankar, uttryckt först i texten om Strindberg: Konstverket som inte bara vill beskriva natur, utan uppföra sig som natur. Konstnären som skapar med hjälp av naturen, kemin, slumpen. Ingen har som han utvunnit så mycket betydelse ur exempelvis Strindbergs kemiska experiment på 1880-talet. ”Om experimenten får oss att förstå något handlar det nog

också mindre om den kemiska substansen och dess förändringar än om människan Strindberg och hans vilja till förändring.” Han ser paralleller mellan Strindbergs måleri och hans kemiska experiment under samma tid. Måleriet och de kemiska experimenten tas i bruk då författaren har en kris, ”av behov att se sina simmiga känslor ta form”. Här är Feuk som bäst.

Feuk är beläst men det är framför allt hans tolkningar av materiella och formella aspekter i konstverken som fascinerar mig. Han resonerar exempelvis om likheter och skillnader mellan Friedrichs Ishavet och Håfströms Ishavet. I Friedrichs bild förgörs ett träskepp av ismassor, i Håfströms bild är skärvorna av glas placerade i en enkel trälåda. ”För om det hos /Friedrich/ är naturens ismassor som med sitt hårdhänta famntag krossar skeppsvirket, är det hos Håfström i stället trälådan, den människogjorda som sluter sig kring högen av glaskross”. En humanistisk tanke, i Feuks tappning. Material och form har något att säga. Det är det Feuk demonstrerar.

Förutom analyser av konst skriver Feuk bland annat om frimärket, kjolen, amatörfotot, tyskarnas kärlek till ekar och skyltfönstret. Den om kjolen känns lite bedagad. ”Idag tycks /…/ fullvuxen kvinnlighet ha kommit inte så litet ur modet”. Och det måste väl sägas ändå: En begränsning i boken är att den innehåller så få kvinnliga konstnärer. Den enda som ägnas ett helt kapitel är Rosemari Trockel.
     Men läs boken och njut av ett allvar som sällan hörs i konstkritiken idag. På ett språk som är sökande, exakt och vackert på samma gång.

Stockholm 2012-12-10 © Gunilla Bandolin