Jag mötte Roj Fribergs stora svartvita bilder för första gången 1980 på Borås konstmuseum. Jag bländades av svärtan och skickligheten, den drivna teckningen frammanad med ett suddgummi på spetsen av en tandläkarborr och med en oerhörd energi. Det var omskakande och en av de starkaste konstupplevelser som drabbat mig. Sedan dess bär jag med mig dessa bilder av en, både mänskligt och materiellt sönderfallande värld.

Den filmiska realismen bygger inte på fotografiska dokumentationer av händelser (även om vissa bilder har fotografiska förlagor) utan på Roj Fribergs gestaltande av sina egna tankar och idéer om en framtid på vår jord som ter sig allt annat än ljus och behaglig.
     Det är dock viktigt att påpeka att det inte är fråga om någon science fiction i traditionell bemärkelse, vilket beror på att det finns en väldigt stark här och nu känsla i dessa bilder. Allt är igenkännbart men ibland drömlikt (kanske en rest från studietiden på Valand där Endre Nemes planterat det surrealistiska tankegodset). Det är visionärt och förebådar, liksom Andrei Tarkovskijs film ”Stalker” från 1979, Tjernobylkatastrofen och dess konsekvenser.
     Bilderna bär på en sällsam poesi, för mitt i dramatiken, krevaderna och gnisslet från metall och fönster som krossas, råder en paradoxal stillhet. Det är lika mycket före, som efter, som mitt i apokalypsen.

När jag nu står inför några av dessa verk igen, drygt 30 år senare, är upplevelsen lika stark. Det är bilder som man vill uppsöka gång på gång trots det olycksbådande och smärtsamma innehållet, vilket, tror jag, har att göra med ett igenkännande, både visuellt och tankemässigt. Francisco Goyas ”Krigets fasor”, Palle Nielsens ”Orfeus och Eurydike” och Anselm Kiefers stora bilder av söndervittrande salar ”Innenraum” från 1981, talar om samma förfall. De vittnar om människans framfart med förfäran, men skildrar det samtidigt med en så stor lidelse och briljans att man mitt i eländet ändå kan känna hopp. Även det svarta blir bärare av ljus, en sorts tröst.
    Det har sagts förr: Natten är dagens mor, Kaos är granne med gud.

När färgen kommer in i Roj Fribergs bilder gör den det med försiktighet och i lågmälda toner, men får ofta inte riktigt någon egen röst. Undantag finns dock. Exempelvis i bilden ”Ryggtavlor” från 2005 där två frånvända åldringar, med hud som av elefantskinn, tecknade mot en röd fond och badandes i ett varmt flammande ljus möter sitt öde. Och i ”Fasad III” där människor trängs i de svarta fönsterhålorna samtidigt som fasaden svepts in i ett milt skymningsljus som kontrasterar mot skräcken och förfallet.
    Ibland ”tiltas” realismen, som i en av bilderna ur Spöksonatsviten (1992 – 2009), där en bevingad gestalt lämnar oss kvar i ett rum med några svårdefinierade föremål i förgrunden, öppna för fantasin. På bildytan far några svarta former fram likt de spår som postens maskiner numera ofta gör på vernissagekort jag får, och ett litet orange streck, som ett irrbloss, syns framför dörrkarmen (ett spår som den vingbärande varelsen lämnat kvar i rummet?). Dessa ”surrealistiska” manövrar laddar bilden, öppnar blicken och det omöjliga blir plötsligt möjligt.

Till karaktär och innehåll liknar de tre utställningarna varandra lite väl mycket och för den som dristar sig till att se alla tre tenderar de att ta ut varandra. Alla tre konsthallarna visar bilder från stora delar av Roy Fribergs produktion, där idéer och motiv under åren skiftat, vilket gör ett något spretigt intryck. Men samtidigt kan man ju säga att varje utställning för sig ger den lokala publiken en god inblick i Roj Fribergs konstnärskap.
    För min egen del hade det varit en vinstlott att få se hela Roj Fribergs produktion av svartvita bilder från tiden 1975 - 1985 samlade på ett ställe. Att detta ännu inte gjorts är ett mysterium, speciellt idag då det fotorealistiska bildmakandet vunnit ny terräng, och omhuldas av både museifolk, gallerister och publik. Kanske måste de uppmärksammas internationellt först, innan något av våra större museer inser deras rätta värde. Man får helt enkelt bida sin tid.

Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla 2012-09-26 © Yngve Brothén