Krets är fortsatt figurativt minimalistisk. Konstnären Ektas starkt stiliserade ”Mona Lisa”-porträtt (av ansikte och axlar) tar formen av ett färgrikt band utefter det lilla galleriets väggar. En klassisk porträttkonst interfolierad med en kosmopolitisk klingande flaggsymbolik. På golv, och små vägghyllor, har samma akrylfärg frysts ner och gjorts till små tredimensionella skulpturer, till fysiskt, men knappast innehållsmässigt, greppbara tecken. Ett kodat språk utslungat av väggens avlägset ifrån kommande ambassadörer.
Den färg som Ekta använder sig av är funnen i bokstavlig mening. Hämtad ur högen för färgtillverkarens kasserade, ”felbrutna” och ”oanvändbara” färger. Den samhällstillvänt politiserade skruven i Ektas konstnärskap vrids ytterligare ett varv – mot återanvändning, miljömedvetenhet, likvärdighet.
Med Björn Almviken, på Galleri Final, får akrylfärgen en väsenskild användning. Mest intressanta är konstnärens riktigt stora målningar där ett myllrande hav av figurer, växter eller abstrakta former, ger bilder av explosivt kalejdoskopisk livskraft.
Ofta lutar han sig mot det exotiskt främmande. I hans ”Pärleporten” välkomnas betraktaren av katten på piedestal, den slingrande ormen, papegojan och de svävande änglarna… Hans ”Stadsscen” verka fångad i den hektiska av alla hektiska högtider. Vore hans bilder ljudande skulle ljudbilden vara tät, mångröstad, ostrukturerad – som på en marknad i Kairo.
Även gallerilokalen med blodröda dörrsmygar och synliga skruvar, kräver uppmärksamhet i sig. En inte helt lyckad kamp om intresse mellan konst och utrymme, även om det förvisso är befriande att någon gång slippa ”den vita kubens” skrikigt stickiga ljushet.
Loyal har, som en medveten effekt, bokstavligen släckt ner sin lokal (som dessutom endast hålls öppen under kvällstid). Dunkelheten gör, givetvis, att de elektroniskt/elektriskt ljussatta verken utkristalliseras och uppmärksammas först – och därefter några väggtavlor.
Till de ljusa blickfången hör Antoine Catalas finurligt lustiga gökur. Helt igenom digitalt men, som det verkar, med det ”riktiga” gökurets alla konnotationer i behåll – av hemtrevnad, tradition, ålderdomlighet, trygghet… Den loopade sekvensen med gökuret är endast två sekunder lång (och själva göken tittar aldrig fram) men har ändå en magiskt magnetisk, nästan (i mörkret) hypnotiskt sövande, effekt på betraktaren.
Ett bestående intryck gör också Jamie Krasner med sina tre videosekvenser på temat roller. Mot en svårdefinierad, flower-power artad ”gungande”, onaturlig bakgrund agerar hon med ett desto mer naturligt/mänskligt sökande. Ett sökande som här snarare förefaller exhibitionistiskt välgörande än obekvämt ängsligt.
Även Andreas Nilssons väsenbeströdda svartvita fotografier i skogsmiljö är tänkvärda – men ack så svårbetraktade i ett, här, påträngande gallerimörker.
På Signal anlägger konstnären Karl Larsson en surrealistisk approach. I samma ögonblick som den förklarande utställningspresentationen synes ha ringat in vad Larssons utställning handlar om, kastas grus i förklaringens maskineri. Hans inramade bilder av paraplyer, hans lilla betongportal, hans halva huvud i gjuten brons och hans staplade t-shirts (med texten ”BABY it´s cold outside”) sägs vara ”en utställning tillägnad vertikalitet” eller möjligen ”läsaren”, ”regn”, eller något helt annat.
Essensen visar sig vara det flytbara. På golvet, lutade mot väggen, står ett antal exemplar av konstnärens bok ”Consensus (The Room)”, innehållandes ett stilenligt passande teaterstycke av drömspelskaraktär.
Malmö 2012-11-26 © Martin Hägg |
