Galleriscenen i Williamsburg i nordvästra Brooklyn, New York, är ung och brokig. Ett starkt bidrag till detta är galleriet Sideshow där curatorn Richard Timperio traditionsenligt inleder året med en enorm grupputställning i sitt inte lika enorma galleri. Denna gång har han samlat inte mindre än 433 konstnärer av varierande kaliber och med verk i olika medier, men med en tyngd på måleri, under namnet Mic: check (occupy). Ett arbetsnamn var Occupy art, – men, säger Timperio, ockuperar konsten gör vi ju varje dag.
Kännetecknande för Williamsburgs konstvärld är en tillgänglighet och kontakt mellan konstnärer, gallerier och publik. Every second Friday har blivit ett begrepp och ett evenemang då de flesta gallerier håller öppet extra länge den andra fredagen i varje månad. Like the Spice som är inriktade på unga oetablerade konstnärer, anordnar förutom detta en konstmiddag en gång i månaden där man för 45 dollar får en trerätters middag och vin, med utställande konstnär vid bordet. Man försöker hålla antalet gäster till omkring 25 för att åstadkomma en intim stämning och slippa använda ljudanläggning då konstnären berättar om sin konst. Galleriet känns välkomnande men har en något förvirrande källarlokal som fungerar som utställningslokal, lager och fikarum. Hemsidan är också dåligt uppdaterad, så helt lätt är det inte att få information om vad som pågår.
En del av tillgängligheten för Williamsburggallerierna beror på att de oftast ligger i gatuplanet, till skillnad från många gallerier i Chelsea, menar Ellen Rand, som äger 101 Art. Här pågår utställningen Expanding the Landscape, med Patrick Whalens figurativa teckningar och Alexandra Limperts skulpturer av människor i naturlig storlek, med mekaniska detaljer som interagerar med publiken. Ellen Rand och Alexandra Limpert ser att det börjar bli svårare för konstnärer och gallerister i och med den gentrifiering som pågår.
– Tack och lov äger jag mitt galleri och drabbas inte av hyreshöjningar, säger Ellen, Men i och med finanskrisen – vem köper konst? Man kan inte göra det här för att tjäna pengar, det måste vara av kärlek till konsten, fortsätter hon.
Själv ställer Ellen Rand ut sin abstrakta collagekonst på Figureworks, sida vid sida med sin namne och farmors figurativa verk från förra sekelskiftet. De två generationernas verk fungerar väl tillsammans, och trots olika slutresultat finns en grund i den mänskliga kroppens linjer som gör att utställningen hålls ihop. Figureworks grundades för tretton år sedan av Randall Harris, själv figurativ målare, som ansåg att hans genre var underrepresenterad i New York.
Ana Busto driver Ventana 244, ett mindre galleri med syfte att lyfta fram experimentell konst i gränstrakterna mellan olika medier. Just nu visas multimediautställningen www.after-duccio.com med Michelle Ceja, Matthew Eiraldi, George Hofmann, Sherrie Levine, Gerhard Mantz och Mike Zahn. I utställningen arbetar konstnärerna med aspekter som upphovsmannaskap, reproduktion, appropriering och arkivering. Sherrie Levine är efter sina approprieringar av Walker Evans fotografier självskriven i sammanhanget. Utställningens namn är också adressen till en hemsida där Zahn publicerat mer än 2000 fotografier, för att driva arkiveringsaspekten in absurdum. Arbetet är ganska svårtillgängligt för betraktaren, och det blir inte enklare av att tekniken inte riktigt fungerar.
Hos Pierogi ställs New Work av Dawn Clements ut – teckningar i sumibläck och kulspetspenna i stort format. Stora fält är helt täckta av tunna svarta linjer, och detaljrikedomen är påträngande. Tillsammans med papprets skrynklighet ger det en något manisk känsla, samtidigt som motiven, hämtade från konstnärens omedelbara omgivning har något depressivt över sig. Det största verket Balcony and table of work är ett samarbete med skulptören Marc Leuthold, som pågått under tre år. Teckningar om 8 gånger 10 tum, en om dagen utfördes, och 366 av dem har fogats ihop till en teckning. Samarbetet fungerar som en dialog, där Leuthold, som denna gång skulpterar figurativt, hämtar element ur Clements teckningar. Resultatet ger i sin tur material till nya teckningar.
Ett annat intressant samarbete är det mellan lokale konstnären Kenn Bass och Mike Rogers från Los Angeles som behandlar naturens kraft, tämjd eller otämjd av mänsklig aktivitet. Utställningen visas av Parker's Box. Rogers verk bär namnet The Nuclear Power Plants of the United States och består av 75 ovala och realistiska teckningar av kärnkraftverk i färgpenna på papper. Bass skulptur, Actual Position, består av ett bord på vilket ett vasst metallobjekt dansar under påverkan av elektromagnetism. Här finns också videoverket Copse med fragmentariska bilder av ett skogslandskap parat med ljudet av radiosändningar där mänskliga röster tagits bort.
En konstrunda i Williamsburg är framförallt ett helgnöje. Dels för att många av gallerierna bara har öppet fredag till söndag, men också för att området med sina många gemytliga caféer och restauranter inbjuder till ett lugnt helgtempo.
New York 2012-02-01 © Mattias Lundblad |
