I den blixtsnabba fördröjningen mellan känslohjärnans förtjusning och förnufthjärnans (Neocortex) kritiska värdering kan man finna sig nynna på en melodi som förnuftshjärnan strax skall förkasta som banal. I detta korta helt känslostyrda ögonblick har söta kattungar, gulliga hundvalpar och tjusiga solnedgångar herraväldet. Detta är kitschens chans innan Neocortex börjat värdera form och innehåll i ett jämförande, erfarenhetsmässigt och förnuftsrelaterat perpektiv.

Den engelska skulptören Lucy Glendinnings (f. 1964) verk på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm fyller en först med just denna känslohjärnans eufori. Värnlösa barn i fosterställning, helt klädda i fluffiga fjädrar "tick all the boxes", som man säger på konstnärens hemspråk.
      Möjligen hajar man till vid åsynen av ett korsfäst flickebarn, men hon bär inte stigmatans spår och ser trots sin prekära situation mest fridfullt vilande ut, med en dekorativ blomsterslinga markerande kroppens truliga former. Hade verket exponerats i ett strikt religiöst sammanhang skulle förmodligen "Baby Jesus" klassats som en hädelse, som en blasfemi utan motstycke. Men inom sekulariseringens domäner är den emotionella effekten troligen ganska marginell.

Problemet finns inkapslat i den konstnärliga intentionen, och där ligger den endimensionella estetiken Glendinning till last. Hur kommunicerar man med en konstpublik som förmodas vara bekant med både Jeff Koons överspända kitschighet och konsthistoriens eftermarknad fylld av billiga och sentimentala repliker? Att företrädesvis anropa känslohjärnan kan tyda på undervärdering av mottagarnas analytiska förmåga, på deras vilja att fördjupa sitt engagemang i mångbottnade verk.
     Visst är Glendinnings barnskulpturer anslående; de lär framkalla många "Ah!" och "Åh!" hos de förbipasserande. Men i det mer komplicerade arbetet med att upprätta en länk mellan känsla och förnuft, mellan ett yttre och ett inre, är hennes metoder sorgligt verkningslösa.

Stockholm 2012-01-17 © Leif Mattsson