Den brittiske New Yorkfotografen och Hasselbladspristagaren Paul Graham står i verket ”The Present” för ett gatufotografi som både bygger på och skiljer sig från genrens långa tradition. Istället för välkomponerad vardagsdramatik, gärna i svartvitt och med en demokratisk skärpa på allt, skildrar Graham gatulivet i hemstaden New York med arbetsredskapen färg, normaloptik och selektiv skärpa.
     Om hans tidigare verk visar ett släktskap till landsmannen Martin Parr och svenske Lars Tunbjörk, har han här tagit vardagligheten ett par steg längre. Det mesta av den traditionella dokumentärfotografiska berättelsen är borta, och kompositionerna känns slumpmässiga.  

Utställningen på Pace Gallery i Chelsea består av fjorton diptyker och två triptyker, de flesta hängda mycket lågt – så lågt att galleriets betonggolv övergår i fotografiernas asfalt. Bilderna är tagna med några sekunders mellanrum och med en fokusändring.
      Upplevelsen är till en början snustorr, med mycket lite dramatik. Det finns ingen närhet till de fotograferade människorna. Graham är en utomstående betraktare som registrerar sin omgivning till synes urskiljningslöst och på avstånd. Medan bilderna sjunker in visar sig ett uns av finurlig humor. En man med svart lapp för ögat följs av en som kisar, men man får känslan av att det inte var meningen. Det råkade också bara hända att en kvinna snubblade och föll mellan två bilder.

Men verket rymmer mer djup än så. Graham har sagt att fotografi är det enklaste man kan ägna sig åt – det är ju bara att trycka av – och samtidigt det svåraste som finns, eftersom det finns ett oändligt antal möjliga bilder att välja att ta eller inte. Det är just de små förskjutningarna i tid och rum som visar