Bland alla möjliga och omöjliga utställningsidéer har urvalet till årets utställning med verk, främst måleri, ur Staffan Rasjös samling styrts av färgen gult. Utställningen är överhängd och de flesta verken stora och utrymmeskrävande. Det är både absurt och märkligt befriande.
    Den gemensamma färgkoden med dominerande gult höjer märkbart rummets temperatur. De enskilda målningarna får dock så pass starkt mothugg av sina grannar, att de tillsammans skapar ett högt men utjämnande varmt allmänljus. En kölddag i februari är detta tämligen välkommet. Särskilt lockande blir utställningen, då den samlar en intressant skara viktiga målare från andra hälften av 1900-talet, fram till tidigt 2000-tal.

Den ”gulmålare” man först kommer att tänka på är nog Staffan Hallström. Han tillhör den krets som kom att kategoriseras som tillhörande en ny våg av expressionister, decennierna efter andra världskriget. Nyckelmåleriet, ur serien som räknar in ”Ingens hundar”, representeras på den aktuella utställningen av ylande hundvålnader inburade under titeln ”Insikt”. En klassiker som ”Lek och dröm” knyter väl an till en svensk diktande målartradition, som hittills aldrig förlorat sin aktualitet.

Borthängd men ett självklart om än inte ett fullt så gult centrum är Hans Wigert, här representerad med fyra verk.  Sommarsimmarna som snabbt glider fram genom regntystade vatten i ”Efter regnen” är i sin uttrycksfulla enkelhet magnifika.
      Målningen ”Fête Champetre”, av nestorn Evert Lundquist, stör friden lika effektivt som nutida målares verk kan göra. Den tillkom under en fas av mental överhettning sommaren 1937.

Tankar kring det gula som minnesmarkör och känsloframkallare, som en allmänmänsklig anklagelse, går igen hos flera av konstnärerna.
      Karin Ögren ansluter kroppens känsloregister till saknad och längtan, efter den sommar som precis gått förlorad. Tankens omkopplare hakar upp sig i rasterlika mönster, som punktvis utförd Houdinidans, mot vardagstristessens gula lervälling.
      Hon tillhör tillsammans med Ann Edholm, Håkan Rehnberg, Johan Scott, Tommy Hilding, Jarl Ingvarsson och Björn Wessman en målargeneration som debuterade när prefixet ”post-” svingades som potent tillhygge i konstdebatterna, under 1980- och 1990-tal. Deras måleri lever här vidare bekymmerlöst befriade ur sin tidigare ”diskurs”. För nya generationer är utställningen en sällsynt möjlighet att samlat stifta bekantskap med dem.
       Utställningen innehåller även verk av Olle Bonniér, Lena Cronqvist, Bjarne Melgaard, Laris Strunke, Ulf Trotzig, Anders Widoff, Edvin Öhrström, Barbro Östlihn samt en kortfilm av Jan Troell.

Södertälje 2012-02-08 © Susanna Slöör