Den är svart, Patrik Gustavssons humor, mycket svart. Men mörkret har inte smittat figurernas formspråk, de är lika leksaksglättiga och Briopumpade som alltid när det gäller Gustavsson. Nej, svärtan är fyndigt undanstoppad, dold under ytan i ett närmast nihilistiskt koncentrat. Narraktigt lyfter han fram den klassiska ordleken med filosofernas sökande efter konklusion. "To be is to do" (Sokrates) byts i den roterande billboardtavlan till "To do is to be" (Sartre) för att slutningen bli till en meningslöst babblande refräng: "Do be do be do" (Sinatra).

En teoretiker som däremot tillåts bli symboliskt megastor är Pierre Bourdieu, här representerad av tre gigantiska böcker på vilka alter egot kryper som en höjdrädd miniatyrfigur. Verkets titel är "Självporträtt på konstens regler", syftande på titeln till Bourdieus kanske viktigaste verk. Där finns möjligen också en nyckel till Patrik Gustavssons syn på världen och konsten: inget utrymme ges för det pretentiösa eller överdrivet romantiska – konsten skall avmystifieras.

Men visst tar det inverterade filosoferandet då och då en paus och den smittande humorn tar över. Skrattet bubblar tyst i halsen när man förbryllad försöker reda ut vad som är vad på "Världens vigaste man". Eller när man ser den ständiga entusiasten i "Brain damage" upprepat banka sig själv i huvudet med en hammare. Eller vid mötet med "Brain damage II" där den ansiktslösa figuren genom ett välriktat skott dekorerat de vita väggarna med sin klangrikt färgade hjärnsubstans.

För att stå ut med bristen på existentiell mening söker Gustavsson humorn i det makabra – som en konstens ståuppkomiker. Genom att nämna "det onda" vid namn, eller som här skildra det ikonografiskt, tappar det sin förlamande verkan – åtminstone till en del. Den del som återstår, efter att det subversiva skrattet tystnat, lär vi nog få dras med.

Stockholm 2012-11-06 © Leif Mattsson