Det märkvärdiga ligger knappast i titlarna; ”Interiør med kunstnerens mor og søster”, ” Interiør med kunstnerens staffeli”, ”Stue i Strandgade”...
     Nej, etiketteringen snarare bedrar än klargör. I själva verket är Vilhelm Hammershøis måleri i högsta grad laddat.
Kvällsljus genom fönstret, ett bord, några stolar, dörrar och tavlor är allt som behövs för att trigga igång känslan av att något dramatiskt är i görningen. Möjligen kan man föreställa sig en klockas svaga tickande, i övrigt råder absolut tystnad och stillhet.

Den teaterintresserade skulle, framför en bild av Hammershøi, med lätthet kunna tänka ut intrigen till en deckare eller en pjäs av August Strindberg.
     Och så var det det där med bortvändheten. Hammershøi bryter mot porträttkonstens oskrivna lag framför andra – den som säger att människan ska avbildas frontalt med blicken mot betraktaren. Hos Hammershøi möter oss istället nacken och ryggtavlan på den sittande kvinnan - samma sak gäller för kvinnan vid fönstret och kvinnan vid bordet. Anonymiteten (blygheten?) förvandlar gestalterna till naturliga delar av interiören, helt och fullt upptagna av sig själva.

Upplägget är utstuderat effektivt. Om inte annat blir detta uppenbart i det stora rum där Hammershøi hängts samman med några av sina samtida Europeiska konstnärskollegor.
Haken är att Hammershøi brukar betraktas som en konstens solitär, med ett måleri så egensinnigt att särskilt många konkreta inspiratörer torde saknas, även om han naturligtvis har någon sorts frändskap med andra konstnärer av samma anledning som att ingen har monopol på att måla bord och stolar.
     Men frågan är vad en så basal insikt tillför av värde?
Som utställningskoncept är ”Hammershøi og Europa” därför aningen platt. När de konstnärliga målen för de sammanhängande Puvis de Chavannes, Gauguin och Munch är så tydligt åtskilda från det som Hammershøi strävar mot blir besöket på utställningen likt bevittnandet av en fotbollsmatch där reglerna på förhand anpassats till en enda spelare. Då är det klart att Hammershøi drar det längsta strået.

Köpenhamn 2012-02-20 © Martin Hägg