I ett omgjort spannmålsmagasin i Norrköpings hamnkvarter ligger Galleri NP33. Galleriet invigdes i februari i år och är en konst- och designhall med en yta på nära 1000 kvadratmeter. Det är det tidigare Galleri Sander som bytt namn och som med ny adress längst ner i Norra Promenaden blivit granne med hamnmagasin och graffiti walls. NP33 är inte bara galleri utan här anordnas även olika kulturperformance.

Just nu ställer Tomas Herngren ut målningar och skisser i en del av galleriet. Att träda in i Herngrens bildvärd känns först inget märkvärdigt. Här hänger porträtt och de är många. Men snart framträder något mer, något vi glömmer att notera eller blaserat sorterar bort i vardagen och som först i en manifest form på duk plötsligt får oss att se.
     Först är det posen, sedan den stela blicken och tummen som fifflar, ömsom varvat med pekfingret som vispar. Det handlar förstås om mobilen. Tomas Herngren har åkt tunnelbana och iakttagit sina medpassagerare. I snabba målningar med skissen som grund låter han individerna framträda på rad, en efter en. Alla ensamma i sitt.

Det är frestande att söka sig bakom de uttryckslösa ansiktena och leta efter mera. Skönja spår av ångest och elände eller åtminstone ett leende –  men det är inte det Herngren ser. Han porträtterar och dokumenterar utan åtbörder och lägger varken till eller drar ifrån. Här har ensamheten ingen särskild valör och varför skulle den ha det när individerna är uppkopplade och ihopkopplade med hela världen? Imaginär gemenskap eller inte, den virtuella evigheten suger effektivt upp alla försök till mellanmänsklig kommunikation och vagnen är tyst.