Gagosian ställer ut Damien Hirsts Spot Paintings i samtliga sina gallerier runtom i världen. Det rör sig om just vad det låter som, målade färgprickar applicerade på duk av Hirst med assistenter under tjugofem års tid.
     Målningarna är 331 till antalet fördelade på elva gallerier. Metoden är matematisk och industriell, och den formel man arbetat efter hindrar varje färg att återkomma flera gånger på samma duk. Verken bär namn hämtade från gifter, mediciner och droger. Centralt i idén är förstås hur verken ställs ut synkroniserat i åtta städer på tre kontinenter. 

Det är svårt att se på Hirsts konst och bortse från det omfattande marknadsmaskineri han ingår i. Det mest synliga uttrycket för det är de ”Spot shops”, där man i anslutning till gallerierna kan köpa muggar, klockor, och skateboards med de hirstska prickarna.
     Det är till stor del de sociologiska tankarna och personen och varumärket Hirst som väcker intresset för hans konst. Man kan däremot inte se så mycket av förnyelse av konsten eller konstbegreppet hos Hirst.
     Den upphovsmannalösa arbetsmetoden är mycket lik Sol LeWitts, och på metanivån finns en given och uppblåst fortsättning på det sätt att tala om konst som introducerades i och med Duchamp. Det finns en märklig blandning av total marknadsanpassning, hänsynslöshet och ekonomisk spekulation. Konstnären går förbi sina gallerister och direkt till auktionsverken, samt dyker upp på konstmarknaden som investerare i sin egen konst. Sådant fascinerar och är samtidigt en del av och ett hinder för konstupplevelsen.

Upplevelserna av installationerna på de tre New York-gallerierna är ganska olika. Det minsta galleriet på 21:a gatan ger möjlighet att överblicka hela installationen av fjorton målningar. Det är en helt annan upplevelse än arrangemanget på 24:e gatan, där de mer kuriösa verken finns, såsom den största, tolv meter höga målningen och en samling cirkulära.
     På Madison Avenue är utställningen uppdelad i flera separata rum. Gemensamt för samtliga är att de ger en meditativ upplevelse, inte olik att lyssna på minimalistisk musik såsom Steve Reich. På långt håll ständigt upprepande, på nära håll fullt av små variationer.

New York 2012-01-23 © Mattias Lundblad