I Peter Sagers fullmatade antologi "Neue Formen des Realismus" från 1973 radas konstnärsnamnen upp: Don Eddy, Ralph Goings, Philip Pearlstein, Chuck Close, Gerhard Richter med flera. Det var fotorealismens höjdpunkt, dess peak. En tid fylld av misstro mot det "känsloförmedlande måleriet". En tid då det mödosamma arbetet med att kopiera fotografiets alla egenheter (det platta perspektivet, det tillfälliga skuggspelet, den skenbara verklighetsbeskrivningen) upptog all tid för vissa delar av konstnärsavantgardet.
     Fyrtio år senare är cirkeln sluten, vi är tillbaka på ruta ett. Samma distanserade estetik, samma oreflekterande förhållningssätt till bild kontra avbild, samma applådåskor från penningsugna gallerister och från en bildspråkligt otränad publik.

Så kan en fotokopierande konstnär som Fredrik Hofwander tillföra något som inte redan gjorts för fyrtio år sedan? Kanske. Men han brottas med samma problematik: plattheten, den oklara gestaltningen, det oreflekterande språket. Men det kanske allra mest problematiska är bristen på berättarteknisk emfas. Precis som hos många av fotorealisterna på sextio- och sjuttiotalen hotar en existentiell indifferens att smyga sig in, en likgiltighet helt enkelt.
      Följaktligen fungerar språket bäst när Hofwander tydligt markerar bildens autonomi i förhållande till avbildandets teknik (hantverket), som exempelvis i "Memory Boy". Och även i den svårreproducerade "A Stable Reference" (som föreställer en grottöppning med en liten pojke i bildens mitt) söker sig Hofwander bortanför fotografiets tillfällighetsstyrda rumsbeskrivningar.