Ekonomiskt uppsving och globaliseringen till trots. Indisk konst i västerlandet är otvetydigt fortfarande en rätt anonym historia – i alla fall om man jämför med den hårdlanserade samtidskonsten från grannlandet Kina.
     Den relativa anonymiteten skulle kunna förklara det svepande, reklamkampanjsliknande, upplägget ”Indien indtager Danmark” där konstmuseet Arkens ”India: Art Now” och ”India: Fashion Now” utgör huvudnumren (den som är intresserad av indisk film, dans, musik och litteratur får bege sig till Det Kongelige Teater, CPH PIX, Københavns Universitet och Den Sorte Diamant).
     Storstilat? Javisst, men samtidigt upplagt för en stigmatiserande exotisering, för ett paket som snarare befäster förutfattade meningar än öppnar upp för överraskningar.

Ändå är flera av de intressantaste verken på Arkens utställning uppbyggda just kring en specifikt indisk tradition. Till exempel Vivan Sundarams video ”The Brief Ascension of Marian Hussain”(ungefär: ”Marian Hussains korta himmelsfärd”) där en ung man sakta reser sig upp från sitt härbärge ovanpå en stor skräphög. Ett vigt baletthopp för honom sedan ut ur bildramen, varpå han omedelbart faller tillbaka på samma plats – om och om igen. Den loopade sekvensen formas till en metafor för (Indiens/indiers) fåfängliga flykt undan fattigdom/traditioner, för ”old Indias” oförlösta möte med ett påträngande ”new India”.

Subodh Guptas kitschiga installation ”Terminal” består av hundra vertikalt stående mässingspipor, sammanbundna av tunna, korsvis löpande, trådar. Mässingsspirorna är Indiska standardföremål flitigt använda i vitt skilda religiösa sammanhang: i indiska tempel, kyrkor och moskéer. ”Terminal” (vars titel anspelar på väntsalar på tågstationer och flygplatser) reser frågor om religionens relativism och bedrägliga ursprung, om vardagens pragmatism och om hur religiös tro mer sprids genom misstolkningar och lokala omskrivningar än genom innerlig övertygelse, lidande, patos och fanatism.

Men det är inte bara mässingspipor som är indiskt. I Reena Saint Kallats ”Walls of the Womb” hänger tolv indiska sarier från taket. Var och en av sarierna har berikats med översättningar av texter ur konstnärens moders kokbok. Genom texterna väcker Kalla upp det som gått förlorat, artikulerar konstnärens, nationens, identitet genom den avlidna moderns privata kokboksrecept. Sammankopplingen med mat innebär en kannibaliering av det som gått förlorat, ett igenkännande engagemang filtrerat genom minnet av modern.

Med all respekt för den indiska traditionens potential för indisk samtidskonst. Ett steg bortom de tretton medverkande indiska konstnärerna konstverk visualiseras exempel på indiskt samtida mode (i form av uppklädda skyltdockor). ”Mode” känns helt klart som en påklistrad nisch för Arken – sammankopplingen med indisk samtidskonst gör knappast greppet mer naturligt. Projektet har fått massivt stöd från Henning Holck-Larsen, medstiftare till ett av Indiens största företag. Det väcker en del bryderier kring konstens oberoende.

Köpenhamn 2012-08-29 © Martin Hägg