Begreppet zelig är ironiskt nog lika undflyende till sin begränsning som sin innebörd. Det handlar om anpassning till omgivningen, om kameleontisk förställning, om adaptiva förmågor intill självutplåning.
     Att Kristina Jansson (liksom tidigare Woody Allen) väljer begreppet som tematik är intressant. Kanske är det en uppgörelse med självbilden och den egna konstnärliga processen? Kanske är det ett försök att förstå och acceptera förflyttningen mellan diametrala uttryck, mellan smärtsamt dagsaktuella scenarier ("Molotovs Magic Laterna") och betydelsetömda historika ikoner ("Plastelina Head", Stalin? Trotskij?).

Kristina Jansson värjer sig tydligt emot stillaståendet och den konstnärliga stagnationen. De tidiga så succéartade bilderna med fotografiska förlagor har sedan några år fått moteld. Måleriet upplöses i ett sökande bort från fotots illustrativa begränsningar, mot målerimediets självbärande poetik. Frågor om smak, stil och varumärkesanpassning har gradvis förlorat i intresse. Sökandet bort från emblematiken är sympatiskt – och nödvändigt. Kristina Jansson prövar, experimenterar, leker med bibetydelser och motsatser. Samtida konstnärskollegors uttryck testas och förkastas, tillåts ibland bli kvar som rudiment. Förmodligen sker dessa inlån med automatik, som ett slags zelig-tillstånd.

Sympatisk är också inbjudandet av en medutställare, Jenny Magnusson, som kan sägas fullkomna processen av konstnärligt förfrämligande. Hennes tredimensionella "kommentarer" visar på differensernas utställningstekniska potential. Och i detta sammanhang, med en huvudutställare som så tydligt är inne i en sökande process, fyller dessa arte povera-liknande kontraster väl sin funktion. Men kanske har Magnussons verk svårt att nå fram rent konceptuellt. Tematiken med framkallnings-, fix- och stopbad får svår konkurrens i mötet med Janssons mer existensiella gestaltningar. För gestaltning kräver tilltro, kanske också en förmåga att förflytta sig "mentalt". Ungefär som när grankottarna med tändstickor till ben förvandlades till kossor i tidigare generationers låtsaslekar. Barnet förstår att hämta näring ur förställningens aliasfigurer.

Stockholm 2012-10-16 © Leif Mattsson