Den Berlinbaserade Olav Christopher Jenssen presenterar i Stockholm tre tämligen väsensskilda utställningar: "Panorama/Second Generation" på Galleri Riis, "The Letharia Paintings" på Galleri Charlotte Lund och "Infinitiv" på Restaurang Sturehof.

I mina tummade kataloger om Olav Christopher Jenssen, från mitten av 1980-talet, härskar de dunkla umbrorna, de glödande accenterna och de flödiga lasurerna. Ett sensibelt, måleriskt sökande förförde mig då och framstår fortfarande som delvis oöverträffat.
      Men mycket har hänt sedan dess. Jenssen har outtröttligt forskat vidare. Genom åren har ett mer konkretistiskt bildspråk anammats, parallellt med det informella. Och tredimensionella världar har öppnats; på Modernautställningen 2011 framstod Jenssens hängande gipsskulpturer som några av de intressantare verken.

Men det actioninspirerade informella måleriet tycks aldrig ha upphört att fascinera Olav Christopher Jenssen. Detta rastlösa ornamenterande, detta sökande efter bilden i bilden verkar driva honom allt längre in i diverse måleriska problem. Och ofta ut igen, med den konstnärliga hedern i behåll. På Galleri Charlotte Lund presenteras sviten "The Letharia Paintings" där det minutiösa penselarbetet framkallat närmast textila kvalitéer. Som monumentala filigranstycken i smaragdgrönt och vitt vibrerar dukarna av rastlös berättariver. Här är det knappast den avklarnade bilden som eftersträvas, snarare då blottandet av skapandets nervtrådar.

Målningarna på Galleri Riis, "Panorama/Second Generation", kunde knappast vara mer diametrala i sina uttryck. Här dominerar ett Hard Edge-måleri i prismatiska färgackord. Maskeringstejpens uppvallade färgkanter fungerar om skalpellsnitt mellan de klingande ytorna. Inga avgränsare verkar vara riktigt horisontella eller vertikala; avvikelserna irriterar och attraherar, det skeva blir norm för nästa avsteg. Det är svårt att värja sig mot den färgstarka attacken. Målningarna som mäter 265x245 centimeter tycks kasta sig över en, en lätt yrsel blir resultatet av det demonstrativa kraftangreppet. Trots Galleri Riis relativt stora rum bibehåller bilderna sin ikonografiska styrka.

Som en behaglig mellanrätt (ursäkta metaforen) framstår de runda "Infinitiv"-målningarna på Restaurang Sturehof. Lokalerna står naturligtvis inte att jämföra med de spatiösa gallerirummen på Galleri Charlotte Lund och Galleri Riis. Dessutom får Jenssen här konkurrera med gastronomiska och kommunikativa behovstillfredställelser. Själv besökte jag utställningen vid lunchtid då det audiella och visuella bruset var bedövande. Ändå klarar sig Jenssens målningar förvånansvärt bra i sammanhanget. De framstår inte som utsmyckande dekorationer utan behåller sina måleriska och bildmässiga kvalitéer mitt i sorlet och stimmet. Ett bevis så gott som något på Olav Christopher Jenssens konstnärliga auktoritet.

Stockholm 2012-05-16 © Leif Mattsson