Britt-Marie Jern tar oss med på en vandring i den djupa, mörka skogen. En skog som fascinerar men som också innehåller faror. I hennes agrara landskap av brons skildras det vackra i skogens former. Träden och dess stammar med skiftande karaktär bildar olika rumsligheter.
     Jern fascineras av det som pågår, för även långt in i skogarna är det ett ständigt mänskligt omformande av naturen, med avverkning, kalhuggning och nyplantering. Det är en omvandling från skönhet till nytta, men också i nyttan finns skönhet. Landskapet som sådant är identitetsskapare. Var hör man hemma? De myter och minnen som lever kvar i landskapet man är uppväxt i formar bilden av världen.

Det första besökaren möter är ett skulpturalt självporträtt med titeln ”My generation”. Med fast blick, rak i ryggen och med lätt knutna händer, betraktar Jern omvärlden, klädd i svarta jeans och T-shirt med Rolling Stones logotyp i lysande rött – en karikatyr av Mick Jaggers mun där han bokstavligen räcker ut tungan åt samhället. Logotypen gjordes till albumet Sticky Fingers, 1971, av den London-baserade grafiska designern John Pasche. Det var en symbol, som tacksamt anammades av den generation som levde med och genom rockmusiken, och som också räckte ut tungan åt det etablerade samhället.

Jerns skapande har flera spår. Där finns de hårda materialen, sten, betong och brons, för de tredimensionella skulpturerna, men också nål och tråd för de tvådimensionella bilderna – alltid med en personlig utgångspunkt. De små broderierna blir ett slags dagboksblad där hon tecknar tankar och drömmar med tråd. I ”Frida och jag” utgår Britt-Marie Jern från en av Frida Kahlos målningar och sätter in sig själv, som en syster med blodsband.