Hoppla! – ropar rubriken till Peter Johanssons utställning på Örebro konsthall. Är det en maning till en häst eller till konstnären själv som i ridkläder poserar på ett foto? Eller är det ett rop efter att ha snubblat över något oväntat och med irritation konstaterat sakernas förhållande – eller snarare missförhållande?
     Länge har Peter Johansson med förlåtande ironi och utan bitterhet kommenterat de svenska nationalsymbolernas urvattning och kommersialisering. Den boll han satte i rörelse har nu börjat rulla med rasande fart. Hans humor glider över i satir och utpekande exempel framstår med tydlig konkretion som direkta varningar.

I lagom tid före midsommar invigdes utställningen i Örebro, vid en tid på året då den svenska självbilden manifesteras vid studentfester, grillpartyn och i otaliga picknickar i den gröna sommarnaturen.
     Inget är heligt för Peter Johansson. Han själv står i centrum, är ofta både subjekt och objekt. Uppvuxen i Dalarna och med föräldrar som var verksamma i turistnäringen, med våffelstuga och med traditionellt dalamåleri, vet han vad han talar om. Det räcker med att nämna folkdans och Musik vid Siljan, Anders Zorn eller Vasaloppet så har vi det hela i ett nötskal – teman som räcker för ett helt liv. Motiv som sedan nationalromantiken har inringat det vi kallar svenskt ter sig nu i en alltmer globaliserad värld konserverande och som "gefundenes Fressen" för främlingsfientliga krafter. Ändå handlar det om värden och känslor som i lagom doser fortfarande är värdefulla men som kategoriserande och generaliserande blir till skada.

Det problematiska uppstår när man häller ut barnet med badvattnet. Det gör inte Peter Johansson, trots den nästintill dadaistiska sarkasm som i hans sedan decennier fortlöpande arbetsprocess nu blivit ett relativt nytillskott. Han äger en visuell fingertoppskänsla som är både finurlig och rasande.
    Det snurrar och det lyser, färgerna sprakar och man får se sig för när man går runt på utställningen. Redan utanför konsthallen, på självaste Järntorget i centrala Örebro, grillas en röd Saab. Snurrandet ackompanjeras av den kinesiska nationalsången.
    I konsthallen fladdrar svenska flaggor på brutna stänger som delar av stora dekorerade cupcakes. Tröjor med reklam för Dalarna svänger runt som på karusell och Dalahästar säljs skivade som kotletter i matbutiken. Bastubadet förhärligas som vore det en brudkrona i en folkdräkt. Traditionellt jakt- och fågelintresse skapar mardrömslika installationer med uppstoppade (falu)röda fåglar. För att inte tala om alla förvandlingar falukorven tvingas till. Konstnären själv uppträder i filmer och foton, han agerar och kommenterar.

Ja, tåget går och det med väldig fart, och en hel del har vi sett förut. Så länge förvandlingarna hålls mångbottnade och på sedvanligt surrealistiskt manér skapar nya möten och associationer mellan objekt, installationer och betraktare är allt väl. När konstnären skriver andemeningen på näsan på oss ryggar jag dock tillbaka.
     Det nya i denna utställning är den frätande frenesi varmed Johansson låter en vanlig företeelse vandra mot något omstörtande ovanligt. Här finns en definitiv vridning mot det absurda som lämnar en besk eftersmak. I likhet med den verklighet han kommenterar.

Växjö 2012-07-03 © Kristina Mezei