Susanne Johansson (fd Simonson) är nog för flertalet förknippad med ett mjukt och sökande fördrivningsmåleri i nedtonade och väl avstämda färgvalörer. Hon lät sig tidigt inspireras av de visuella formförändringar som inträder vid dans och vid snabba fysiska rörelser, som rotationer och huvudvridningar. Dubbelexponeringar och rörelseoskärpa blev några av hennes metoder för att på duken fånga skeenden som annars enbart varit förbehållna fotografiet.

På den aktuella utställningen kan man fortfarande finna flera exempel på denna relativt avancerade måleriska teknik. I "Head Box II" och delvis också i "Om en pojke" skapar Susanne Johansson genom de suddiga konturerna och de upplösta anletsdragen en känsla av tid som passerar, en rent filmistisk rörelse.
       Men dessa exempel är här mer undantag än regel. Man kan i flera av de övriga målningarna – speciellt i landskapsskildringarna – ana en ängslan, en konstnärlig kräftgång där det personliga ersatts av det rent privata, som i "Metal Boxes". Dessutom blir det torra ansättningen av färg i graderade, gråmelerade toner i några fall lite väl oblygt snarlik den hos belgaren Luc Tuymans – en teknik han nära nog tagit patent på sedan årtionden tillbaka.

De nya, sökande och framåtblickande experimenten på denna utställning finner jag i labyrintmålningarna. Här arbetar Susanne Johansson med arkitektoniska rumsbyggen där skalan genereras (och åsidosätts) av ett antal barnhuvuden. I dessa perspektivistiskt uppbrutna bilder återför hon själva tiden som målerisk faktor. Men här skapar den ingen rörelserelaterad oskärpa, snarare då ett antal minnesrum: små lådor, kojor och luckor där hågkomster och återblickar aktiverats.