Flera av de konstnärer som blommade ut under de politiskt laddade åren runt 1970 har successivt filat av sin samhällsengagerade udd. Så icke Gittan Jönsson som fortsätter skapa konst med en omisskännlig feministisk udd. Under senare år har den allt som oftast tagit formen av en lätt framåtböjd dammsugande dam (kvinna, flicka…), lika pliktskyldigt undanstädande familjelivets vardagssmuts som underordnad (och förminskad av) patriarkatet.

Ofta fusioneras denna dammsugerska som feministsymbol med en demonstrativ antimilitarism. I en liten målning kan man se henne dammsuga kreverande bomber (fällda av män i bombplan). På ett annat ställe dyker den lätt ampra figuren upp i samlad porslinsfigurtropp, som en jämställdhetens armé, med blicken stadigt riktad framåt och sin intensivt arbetande dammsugare som enda vapen.

Mest bränner det till när konstnären hugger tag i det dagsaktuella. Målningen av dammsugerskan som städar hotellrummet – precis när en naken man, med ett enormt könsorgan, träder ut ur duschen - kan knappast symbolisera någonting annat än den tidigare IMF-chefens antastande av en ung städerska på ett hotellrum i New York för inte så länge sedan. Dammsugerskan är vår tids kvinnliga riddare – moralens och rättrådighetens väktare.

Ändå framstår inte Gittan Jönsson som någon dysterkvist, allra minst som en svartsynthetens felfinnare. Hennes porslinsdammsugerskor, hennes gestaltning av kvinnan som ”Vit mans slav”,