Det ser ut som en tanke: Begreppet ”surrealism” är som klippt och skuret för Henrik Lund Jørgensens performance på Lilith Performance Studio samtidigt som Moderna Museet Malmö, ett stenkast härifrån, nyligen slagit upp portarna till utställningen Supersurrealismen.
Ett av Lund Jørgensens surrealistiska tilltag består i att jag som betraktare upprepade gånger försätts i ett ”off the record”-samtal med föreställningens deltagare (ungefär som när en journalist får reda på väsentligheter först när han stängt av sin bandspelare).
Först stöter jag på ”kyrkoherde Nina” som beredvilligt beskriver vad som komma skall (och snällt svarar på mina frågor) varpå jag får kliva in i en taxi och ta del av (och respondera på) en taxichaufförs anekdotiska livsberättelse – i ett samtal som mycket väl skulle kunna ha ägt rum i en riktig taxibil.
Innan jag slår mig ner i en av fåtöljerna på en biograf (för att se en kort film) hamnar jag framför en ”pensionerad biografmaskinist från biografen Grand”. Ännu lite senare, när filmen är slut, dyker en av filmens skådespelare upp live i lokalen – en man som lockar med mig ut ur salongen och bort ifrån Lilith Performance Studio. |
Medvetet byggs en atmosfär upp i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Det förtroliga samtalet paras med känslan av att allt, in i minsta detalj, är förberett och regisserat. Och tur är väl det för performancens olika delar är fyllda av undanstoppade obehagligheter; ett mörker (lika nattsvart som mörkret i biografrummet) omger taxibilen där jag sitter. Den invandrade taxichaufförens berättelse handlar om mystiska män i Serbien, flykten till Sverige och gömda flyktingar i bagageluckor vid passkontrollen i Helsingborg.
Biofilmen visualiserar två pojkar som misshandlar en tredje i en stor lagerlokal (utanför vilken min ”bekant” taxichauffören oroligt sitter och väntar i sin taxibil), och någon försöker förtvivlat fly genom en skog…
Fragmenten i Henrik Lund Jørgensens performance hör otvetydigt ihop, såsom nattliga mardrömmars sporadiskt uppväckta händelser ur det vakna livet brukar gå att pussla samman. Den surrealistiska omöjligheten till trots är källan på blodigt allvar, det är ett som är säkert. Jag har svårt att tänka mig någon som skulle kunna lämna Lilith Performance Studio likgiltig.
Malmö 2012-10-03 © Martin Hägg |
