Språk försvinner, det dör när ingen längre talar det. Vad händer då med förståelsen av kulturen i vid mening som förmedlats genom det döda språket, med kollektiva minnen, inte minst de tysta och sällan uttalade?
     I sin installation ”All the Ones that Speak the Language Minus 30” gestaltar den finska konstnären Elina Juopperi det hotade språket inarisamiska. Språket talas av ungefär 300 personer i Inari (Enare) kommun i norra Finland.

Elina Juopperis verk – som visas på Samisk senter for samtidskunst (tidigare Samisk kunstnerscenter) i Karasjok i Nordnorge – består av 245 porträtt av personer som talar detta språk (som är ett av de knappa tiotal samiska språk som finns och som sinsemellan kan vara rätt olika). De minus 30, som titeln anspelar på, är människor som kan detta undanträngda språk, men som konstnären inte lyckats få tag i, eller som inte velat medverka i projektet. Karaktären av dokumentation förstärks av att bandade intervjuer med många av dem Elina Juopperi fotograferat finns med i installationen.

Porträtten är enkla. En del av människorna vi möter har tagit på sig sin traditionella dräkt, medan andra är fotograferade mitt i vardagen. Det förekommer ett och annat barn, men det är de äldre generationerna som dominerar. Fotografierna är monterade i enkla, dubbla och tredubbla rader på rummets fyra väggar och är försiktigt belysta som om språket krympt till ett enda rum på sin väg mot mörkret. Mörkret kryper också närmare i en del porträtt där ljuset är sparsamt. Det är ett tecken på att den porträtterade glömt en del av inarisamiskan.

Man kan se Elina Juopperis verk som en stilla motståndshandling. Varför är deras språk på väg att dö ut? Inarisamiska talas enbart i Inari och en viktig orsak till att det hotas av utplåning är att samerna i trakten tidigt övergick till att prata majoritetens språk - finska. Så har de samiska språken trängts undan. De ansågs långt in i vår tid mindervärdiga och var förbjudna att användas i skolan. De bär på en kolonial erfarenhet.

I Karasjok (liksom i grannkommunen Kautokeino) är majoritetsspråket samiska. I Karasjok finns också det norska sametinget, som har beslutat att inrätta en konsthall i kommunen genom att bygga om en tidigare skolbyggnad intill den samiska konstskolan, som är inne på sitt andra år.
     Ansvarig för att få detta nya konstcentrum (Sámi dáiddaguovddáš) på plats och för att ge det ett innehåll är Jan­Erik Lundström, tidigare chef för Bildmuseet i Umeå under tolv år.

Det finns sega uppfattningar om vad samisk konst är. Men i Karasjok är definitionen av samisk konst – som framgår av Elina Joupperis utställning – samtidskonst som görs av samer. Och den kan vara vad som helst och allting.
     Att sedan samiska konstnärer ibland undersöker sin kultur eller identitet är inget att förundras över, men det finns inget i Samisk senter for samtidskunsts uppdrag som hindrar att visa verk från helt andra horisonter än de nordliga, eller ge plats för kritiska undersökningar av den samiska kulturen.
     För övrigt är den första residenskonstnären hos Samisk senter for samtidskunst på plats, den internationellt verksamma Ekaterina Kravtsova från Moskva.

Stockholm 2012-09-12 © Niels Hebert