Först infinner sig känslan av frånvändhet, av ett undflyende. Som om Katarina Klingspor-Ekelund velat dölja själva det personliga i tilltalet. Som om hon önskat sudda ut det skapande subjektet för att låta den maskinella processen överta rollen som kreatör.
     Men är det verkligen rätt uppfattat? Frågan speglas mot en innovativ föregångare, mot en Donald Judd och den puristiska minimalism vars strävan var att utplåna alla spår av konstnärens hand. Och Klingspor-Ekelunds skivade mässingshus ger kanske fog för tanken. Men studerar man dem noga finner man en orenhet, en inexakthet som kullkastar föreställningen om en renlärig minimalism. Det verkar snarare vara sammanfogandet än själva dekonstruktionen som intresserar.

I fallet med den uppslitsade och återuppbyggda trädstammen så har den huvudsakligen återfått utseendet av stam, men den har under processen också förlorat rollen som träd. Återstår ett ställföreträdande, ett slags alias.
     Något liknande gäller den sönderklippta världskartan (?) som bit för bit, millimeter för millimeter, återskapats med hjälp av lim och ett oändligt tålamod. Men även den saknar sin ursprungsfunktion; som karta kan den inte längre tjänstgöra eftersom de tusentals små fragmenten hamnat på helt fel ställen. Men som abstraktion, för tanken och för ögat, fungerar den utmärkt – som en impressionistisk paradox.