Vid besöket i Eva Langes ateljé för ett par månader sedan talade vi om det kommande mötet mellan hennes skulpturer och Hilma af Klints målningar. Med ett underfundigt leende från Eva, erkände hon sin skepsis inför vad hon skulle ha gemensamt med af Klints religiöst, esoteriskt laddade och sökande konstnärskap. Det spetsiga glittret i ögonen avslöjade dock att mötet nog inte var så sökt som läpparna bekände.
    Jag förstår nu varför. Det är bara att kapitulera inför den magnifika utställningen på Södertälje konsthall med ett sparsmakat urval av Hilma av Klints måleri, milt och fast koreograferade av Eva Langes skulpturer. Här skänker de väsensskilda konstnärskapen varandra ett gemensamt sammanhang. Föreningen går att söka i konsten att lyssna.

För Hilma af Klint (1862-1944) lyder populärversionen att hon lyssnande gjorde sig till redskap för högre makters budskap till mänskligheten, genom bilder som inte fick visas förrän tidigast tjugo år efter hennes död. Det stora genombrottet som en av den tidiga modernismens pionjärer kom därför först på 1980-talet. Den samtida kittlande tanken över detta är att historien i efterskott kan tillföras en kvinnlig urmoder till det abstrakta måleriet, vid sidan av fäder som Wassily Kandinsky med flera. 
     Målningarna på utställningen är hämtade ur två serier WU/Rosen (Erosserien) som påbörjades 1907 och SUW/Svanen från 1914-1915. Sammanförda med Eva Langes skulpturer återförs dock bilderna från historien och glider in i det tidlösa tillstånd, som verk som fortfarande "verkar" befinner sig i.

Konsten att lyssna innebär att vara utsökt lyhörd för korrespondenser, sammanhang och möjlig fördjupning.
     Eva Langes synliga spel och dolda klanger kommer ypperligt till sin rätt i gipsskulpturerna som känsligt arbetats fram med frigolit som armerande stomme. ”Stora örat” och ”Största örat” står ställda som för att lyssna tillsammans med Hilma av Klints snäckformsprydda spektrum och cirkeltrummande drömfångare. Det gemensamma lyssnandet har självklart förstärkts av Eva Langes varsamma hand som fört måleri och skulptur samman och skapat den gemensamma sången som ljuder genom ögonen.
     Öronen bär även genom formen, vet jag från samtalet under ateljémötet, på en hemlig ton som endast arbetet med dem kan locka fram. Rösten från högre makt blir i af Klints och Langes fall en tydlig manifestation av konsten att skapa bra konst – den som kräver en vaksam uppmärksamhet och en lyhördhet utöver det vanliga under utförandet.

Södertälje 2012-09-05 © Susanna Slöör