Intensiteten går inte att ta miste på. Anders Knutssons målningar kräver uppmärksamhet, tid, försjunkenhet. Inte så konstigt kanske med tanke på den enhetliga asketismen, en färg åt gången, det är allt – inte tillstymmelse till färg- och formrelationer, ett minimum av struktur.
     Vad Knutssons måleri erbjuder är desto mer av relationen till mig som betraktare och, inte minst, en samhörighet mellan bilderna. För med femton bilder samlade får Knutssons målningar karaktären av en installation med magnetiskt elektrifierande intensitet.

Det är svårt att tänka sig ett större avstånd än det mellan Anders Knutssons färgfältsmåleri och Kristoffer Zetterstrands märkliga hyperrealism.
     I den senares måleri figurerar en medelålders kvinna i en gråtrist hemmiljö, en museimannan (?) i vit rock stödjer sig mot skelettet av ett urtidsdjur, i fjärran tornar ett romantiskt bergslandskap upp sig. Ett måleri i den oskyldiga representationens tjänst? Inte alls, in i denna hyperrealism slungar Zetterstrand en massa förvillande omöjligheter – förvillelser som ställer uppfattningen om vad som är avbildad ”verklighet”, kuliss eller fotografi på ända.
     Skuggan av (en målad) pappkuliss avslöjar bergslandskapet som bara en bild i bilden. Kvinnan i det gråtrista hemmet lägger sin hand på en låda med färgsprakande innandöme och dansande skelett. Är det lådan skelett som kolliderar med trygghetens inrutade tid och rum eller är det tvärt om? Orienteringsförmågan grumlas av surrealismens eviga frågor om hur, när, varifrån och varthän? Ett i sanning expansivt måleri.

Med Matthias van Arkel och Ewerdt Hilgemann återkommer det abstrakta formspråket. Hilgemann verkar, i sin utomhusskulptur av stål, vara fascinerad av patinans inverkan på det, till synes, okontrollerat tillknycklade, av mekanismerna bakom en monumentalisering av vardagens slumpmässighet.
    Även van Arkels bilder – av omslingrande bitar av silikon i softade färger – har med vardag och patina att göra. Den glansiga ytan, parad med formernas korvighet, för tankarna till loppmarknadens överbelastade krimskrams, glättiga souvenirer eller en påse blandat smågodis. Men ack så fyrkantigt tavelmässigt på denna presentation – inte som vid några tidigare tillfällen då van Arkel låtit det innehållsrika silikonet mer konkret attackera utställningsrummet. Vad hade inte ett sådant angrepp kunnat åstadkomma på den aktuella utställningen?

Båstad 2012-07-03 © Martin Hägg