Självförtroendet är på topp; denna gång har Peter Kohler känt sig bekväm med både lokalen och presentationsformen. I entrérummet har bilderna fogats samman, tätt, tätt, tätt, i ett hörn. I det stora rummet används bara en av väggarna, men den är å andra sidan sprängfylld av runda målningar. Och i det avslutande inre rummet presenteras ett drygt trettiotal färgteckningar på ett långsmalt svartmålat bord. Det är effektivt, enkelt och anslående.

Peter Köhlers fascination för sägner och folktro, för postapokalyptiska filmer och undergroundestetik färgar tydligt hans formspråk. Men resultatet blir sällan dystopiskt eller tungsint, snarare då rytmiskt, klingande och (faktiskt) humoristiskt. Om det handlar om undergångsromantik så är det i så fall en med förhinder; här har klockan stannat fem i tolv och formerna har fått leka hela havet stormar.

Det naturinspirerade, organiska formspråket är kanske det som möjliggör för Peter Köhler att arbeta med det erkänt svåra cirkelformatet. Själva det avrundade i de repetitiva barockslingorna samspelar nämligen med målningarnas yttre begränsningar. I vissa fall tycks också de ingående bildelementen i de runda målningarna förvrängas rent optiskt, som om de var fångade i vattendroppar.

Denna gång har färgteckningarna fått tjänstgöra som katalysatorer, ja kanske som själva kärnan i utställningen. I dem finns den ostinatoartade rytmen, omtagen och evighetsslingorna; där finns de effektiva duokrom-ackorden som fortplantar sig ut till målningarna i nästa rum, där de stöter på treklangerna – ofta i orange, turkosblått och gulgrönt. Det är där genom denna syntetiska färgkodning som känslan av drömsyner och bortomvärldar befästs.

Stockholm 2012-09-05 © Leif Mattsson