Årets vårutställning på Konstfack är mycket stor och myllrande. Sammanlagt visas verk av 181 elever som utexaminerats från de treåriga kandidat- och de femåriga masterprogrammen. Skolans labyrintiska planlösning, med långa korridorer, små rum och få egentliga utställningssalar, försvårar till viss del försöken att få ett helhetsintryck. Men så är det ofta på Konstfackskolans vårutställningar, det hör liksom till när den kreativa processen bubblar och jäser i snart sagt varje hörn.

Att direkt särskilja vilka elever som är kandidater och vilka som är magistrar är lika omöjligt som det är ointressant, åtminstone ur ett rent visuellt språkligt perspektiv. Men ger man de enskilda projektredovisningarna lite tid kan man möjligtvis uppfatta en något högre ambitionsnivå från magistrarnas sida, med samtidigt med en ständig risk att tippa över till det ängsligt pretentiösa.
    Det nyfiket forskande och experimentella intresset ger som helhet skolan bästa betyg inom området inspiration, även om jag inser att det förmodligen inte är så tongångarna går i de interna diskussionerna. Skolan har ju en historia av ifrågasättande av maktens strukturer, men också till och ifrån av inre motsättningar.

I år liksom tidigare är den episkt visuella formen inte enbart förbehållen avdelningen för Konst (och Konst i offentligheten, som masterprogrammet heter). Genom tillkomsten av programmet Storytelling finns ett naturligt forum för de illustrativt eller måleriskt intresserade eleverna, vilka för ett tjugotal år sedan snarare fick inordna sig under facket Konst.
     Även inom Grafisk design & Illustration finner man en del som valt målerisk epik som sitt område, exempelvis Joakim Ojanen. Hans subkulturella influenser känns bekanta för dem som följt det neofigurativa måleriets mer absurdistiska utlöpor under de senaste tio åren. Om Ojanens målningar är svarthumoristiskt rockiga så är Hanna Anderssons (Storytelling) Boschmyllrande måleriska livskarta (?) fylld av ett fascinerande konsthistorisk samplande – sagan möter här sanningen med oklar utgång.

Men det metaforiska berättandet upphör inte där, även inom Industridesign flyger stundtals symbolspråket fritt (rent fysiskt), som i Joel Danielssons gigantiska huvudlösa människofågel, svävande någon meter över besökarna.
       Och som vanligt bidrar även Keramik & Glas med ett flertal intressanta visuella presentationer, som i John Jakobssons "gående" keramikhänder med monterade öron. Naturligtvis löper tankarna till "The Thing" ur TV-serien Familjen Adams, men här tycks händerna strömma ur ett märkligt grisliknande missfoster, så metaforen är betydligt svartare.
      Även Ida Bentingers "Den yttersta domen", bestående av ett "nervknippe" rödoranga grenar, är mycket intressant. Det tillhör utan tvekan vårutställningens mer suggestiva verk med ett självklart visuellt språk. Om hennes förklarande text är kongenial med verkets berättande form kan man dock diskutera. Men där är hon inte ensam, en diskrepans mellan statement och gestaltning är ganska vanligt förekommande på årets vårutställning.

Avelningen för Textil presenterar bland mycket annat också ett par intressanta filmprojekt med närmast monomana mönsterutgjutelser. Lisa Dalenius och hennes "Pattern Attack" är både underhållande och mjukaggressivt, kanske som mest i sekvensen där de filmade sandwichmännen försöker skänka bort klisterlappar med samma mönster som de själva består av till de förbiilande människorna.
     Och i sitt projekt "TRAPPed" söker Iwa Herdensjös beskriva en trappuppgångs monotona vardagshändelser som ett mönster. De fyra som delar trapphuset bildar genom sina rutinmässiga handlingar både den bestående och den föränderliga strukturen.

Kandidat- och masterprogrammen inom ämnet Konst möter man även i år i Svarta Huset mitt emot huvudentrén. Och liksom tidigare år presenteras här projekt av både materiell och mer undflyende och intellektuell karaktär.
     Intresset för den dokumentära journalistiken är fortfarande stark. Och visst finns här filmer som är både gripande och professionellt utförda, som Gustav Hillboms lågmälda och lätt dystopiska skildring av den norrbottniska gruvverksamhetens betydelse för de boende i samhällena. Trots detta infinner sig ändå en viss undran om läroanstalten är optimal för dem med företrädesvis dokumentärjournalistiska ambitioner.

Men avdelningen för Konst bjuder på betydligt mer än film, som exempelvis den konstnärliga symbiosen av tredimensionell form och ljud. Detta kan man uppleva i Anna-Lena Jaktlunds persiennomslutna rum. Väl där inne kan man lyssna till en märklig mekanisk kör bestående av inspelade ljud från fyra arbetande flatbäddsscannrar – en udda kakofoni med tydliga elektronmusikaliska kvalitéer. En sammansmältning och ett nybildande av (ljud-)former som mycket väl skulle kunna stå som samlande illustration över hela årets vårutställning på Konstfackskolan.

Stockholm 2012-05-23 © Leif Mattsson