"Måste flickor vara små" är titeln på Humlan Langes utställning på Jakobsbergs Konsthall – utan frågetecken, retoriskt som den fråga man inte borde behöva ställa. På golvet samsas trehundra transparenta "små flickor" i plast. Alla tycks vara identiska tills man böjt sig ned och synat dem noggrannare. Då framträder plötsligt variationerna: en del är semitransparenta, andra är blanka, en del drar mot gult, andra mot orange. Men alla är de "individer" med skavanker, skönhetsfel och personliga avvikelser. Känns det igen?

I sökandet efter det enkla, efter det avskalade och inkapslat komplexa, närmar sig Humlan Lange den ikonografi man exempelvis finner i nordiskt kyrkomåleri. Fjortonhundratalsmästaren Albertus Pictor är kanske den som först kommer i tankarna. Främst då genom konturernas och figurernas självklara stramhet samt de emblematiska ansiktsuttrycken.
     Men tematiken är väsensskild. Hos Lange finns inga sedelärande allegorier och inget manande memento mori. Däremot en stilla undran med vidöppna ögon: måste det vara så här? Ett vemod smyger sig in i reflektionerna över sakernas tillstånd. Och hennes befogade fråga i utställningstiteln besvaras av en total massverkan då hundratals flickor/kvinnor – i välansade femtiotalsfrisyrer – dyker upp överallt i den stora installationen.

Samtidigt med presentationen på Jakobsbergs Konsthall visar Humlan Lange ett antal vykorts- och blomstermålningar på Galleri Eva Solin – bilder som både kompletterar och ger en helhet. Där löper idéspåren mellan det stora och det lilla, mellan det allmänna och det intima: New York, Japan och Hagaparken; Geishor, grindar och gossar. Tankens frihet stramas upp av de överlappande rektanglarnas tittskåpsvärldar. I minnet blandas platserna med tiden. Där sker en förskjutning, kanske en medveten förväxling. Japan blir en tidsangivelse och igår en plats att besöka.

Stockholm 2012-09-26 © Leif Mattsson