Något i Hans Lannérs målningar hejdar betraktaren, kanske för att de föreslår en annan ordning än den som gäller och som formuleras av dem som har sorterings- och värderingsmakt.
     Hans Lannér resonerar vidare: Om det finns en ordning, finns också en andra, en tredje och så vidare, tänker jag inför hans målning ”Gud”. Motivet är ett barackliknande hus med en lurvig gestalt framför, troligen en hund (eller Gud!?). I ”In my Hat” är det svårt att tolka vad som fångat konstnären, och i ”The Time” undrar man vad tiden har att göra med en fåtölj under tung gardin och fönsterlampa.

Om Gud skapade världen, varför just denna värld? Ville Gud ha det så, eller har det trasslat till sig? Ibland kan tankarna vara som ett "bråte i hatten" och tiden tungt förlamande som salongens empir; den ska ju alltid triumfera. För en utpräglad Ordningsmänniska är värld och synbar verklighet samma sak. Men många fler ger upp inför Ordningen och undviker att fundera vidare på saken. Jag tror att det nej barnet utbrister i två-treårsåldern är en protest mot för mycket Ordning. Det kallas trotsålder, men i detta nej ligger skapandets källa.
     Där rör sig Hans Lannérs måleri. Han låter de andra ordningarna glida in i världen med hjälp av fruktsamma metaforer. Se bara på allt som är snett och vint och allt som lutar, allt som inte tycks hänga ihop på det vanliga viset, men som gör det ändå, och mötena mellan det som inte hör samman.

Hans Lannérs mest kända motiv är hus, som ibland har personnamn. Denna konstnärens by av karaktärer är uppförd på mark av erfarenheter av det mänskliga. Från huset ”Tro” tycks strömma en inre övertygelse: vi vet ju. Huset ”Det var en gång en dröm” kan betrakta en tom yta på gräsmattan, som minnet av något som kunde ha landat. Där finns också ett svagare, rankt hus (”Hem”) med en liksom flottig gavel, som en många gånger tummad bild. Något rött ligger i fönstret, kanske ett hjärta. Trycket i spisens sjudande verklighet ("Laddning") är högt som i ett upprört inre, fönstersmygen en oas ("Oasis"), och gestalten i ”No roads” i tomhetens landskap ska nog snart upptäcka brunnens inre möjligheter.

Utställningens akvareller fångar mer direkta iakttagelser av världen. Där finns det skapade arbetet (det primära nejet) kärleksfullt skildrat i ”Liten flicka målar”, resans packning i ”Vi väntar” ännu upplagd på sängen, och ett tungt skåp utan innehåll ("Tradition"). Den brukar ju också ordnas.

Enköping 2012-10-30 © Niels Hebert