Natten är oftast mer spännande än dagen – i alla fall mer infallsrik. För hur många tomtar och troll, skräckfilmer, rysliga romaner och sagor hade vågat ta form utan sin ljusdunkla inramning? Eller, för den delen, hur många målningar av konstnärsparet Anne-Lie Larsson Ljung och Bo Ljung.
      För lika säkert som att solens strålar håller på att slukas av horisonten i Anne-Lie Larsson Ljungs skymningsmålningar så väcks nattens absurda drömmar till liv i Bo Ljungs målningar av ett schackbräde, trappor ut i intet, svävande klot och nakna träd. Man skulle kunna beskriva det hela som den enes lugn existerar framför den andres storm. Som att den förra erbjuder rekvisitan för den senare.

Stämningen i Anne-Lie Larsson Ljungs målningar går inte att ta miste på. För styvt hundra år sedan jagade en Richard Bergh, en Prins Eugen och många med dem, en likartad känsla av människans försynta litenhet inför nattens mjukt inbäddande svärta.
Fast en närmare titt på Anne-Lie Larsson Ljungs målningar uppenbarar ett i allra högsta grad robust näraliggande landskap. Konstnärens nedåtgående sol fonderas inte, som hos nationalromantikerna, mot ett öde landskap (eller ett trånande kärlekspar) utan mot några containrar på kajkanten, mot kvällens sista buss som i ilfart far fram på motorvägen, mot stadslandskapets betongbroar, mot höghus och lyftkranar.
     Anne-Lie Larsson Ljungs målningar är bilder av den vackert självklara vanligheten – lika naturlig som solens cykliska vandring över himlavalvet. En bild av den väl inkörda bilresan hem – efter den femtielfte arbetsdagen – snarare än bilden av kvällen framför andra.