Yvonne Larsson sneglar en hel del åt fotografiet till. Men inte som ”fotorealist” i exempelvis Ola Billgrens eller Gerhard Richters efterföljd utan mer av fascination inför fototekniken, inför fotografiets egenheter och karakteristika. Till exempel inför de rasterpunkter som ger det tryckta fotografiet alla dess gråtoner.
     I Larssons bild av barn som leker med duvor (”Duvlek”), i hennes bild av hustru och make med det egna barnet i famnen (”I våren allt”), har punkterna förstorats hundrafalt. Konstnären målar också in amatörfotografens oförmåga att knäppa bilden i rätt ögonblick – huvudet på maken med barnet har av en händelse klippts av en bit.

Istället för att stanna vid tekniköverföringens platt esteticerande kvaliteter förbinder Larsson sina bilder med (svunna tiders) dokumentära fotografiers trovärdighet, dess genuinitet och roll som bevismaterial och stöd för minnet. Det är inte prickar för prickarnas skönhets skull utan för deras förankring i ett världsligt berättande, för deras förmedlande av bildernas före, under och efter.
     Denna lätt "polisiära" ingång (bildens avslöjande, röjande och klargörande ambitioner) accentueras ytterligare i konstnärens naturbilder – med sina ”fotografiskt” förhöjda kontraster mellan mörkt och ljust. Med ”Skogens famn” och ”Dimma”, där enskilda grenar utkristalliseras ur skogens kompakta mörker, för oss konstnären obevekligt tätt inpå sagans romantikdrypande övernaturligheter. Med kameran

(som pensel) tar dissekeringens instrument omedelbart vid – även här. Till det ljusdunkla bollar instrumenten över sin obligatoriska fråga om vad som är sant och vad som är falskt.
     Det som motivet, bilden, emellertid bollar tillbaka är – lyckligtvis måste jag säga – ett fortsatt döljande mörker. De fotoinspirerade penseldragen förmår visa upp ett motiv men inte avkoda det, förmår konstatera en hemlighet utan att avfärda den. Fantasins fackla förblir intensivt brinnande, det handlar om att se utan att göra synligt, i Yvonne Larssons bilder frodas mysticismens hoppfullhet.

Kristanstad 2012-10-23 © Martin Hägg

Ur sviten "Duvlek" © Yvonne Larsson